Ansikten från en revolution

21 mars 2011

Nyheter, Utrikes

Erik Sjöberg träffade engagerade. unga och äldre under några intensiva dagar i Kairo då revolutionen nådde sin höjdpunkt.

Ahmed Seif Hamad. Foto: Erik Sjöberg

”Revolutionen har två ansikten”, förklarar Akram Ismael på en uteservering lite mer än ett dygn efter att Mubarak tvingats från makten. När han sätter sig vid vårt bord har en ny omgång av nationalistiska sånger precis tystnat på caféet som är en samlingspunkt för radikaler i Kairo. Den enda i vårt sällskap som bortsett från Akram klart definierar sig som vänster förblev sittande med en lite obekväm min i ansiktet medan de andra stående drogs in i sångerna.
Akram menar att revolutionen startades av den allt mer utblottade medelklassen och att det först var därefter som arbetarklassen blev en del av protesterna mot systemet. Det kan vara ett av skälen till att revolutionen på Tahrirtorget till så stor del tar sig nationalistiska uttryck genom de tiotusentals egyptiska fanor som viftas liksom genom sångerna och slagorden.
Många av de resonemang som jag möter handlar också om att man nu vill ha ett enat Egypten. Med en marxistisk vokabulär skulle man antagligen tala om att klassmedvetenheten till stora delar är låg, samtidigt kommer också ständigt de ekonomiska och antiimperialistiska frågorna upp när man går runt och pratar med revolutionärerna. Även om det finns en övervikt för de nationalistiska slagorden så hamnar samtalen snarare i det som faktiskt är de verkliga skälen till upproret; arbetslösheten, de av marknadsliberala reformer nerpressade lönerna, fattigdomen.

Det är dessa problem man vill göra något åt, det är därför man behöver demokrati, för att själva styra sitt öde och inte låta sig styras av människor som bara har sina egna korrupta intressen för ögonen. Eller för den delen; viljan att inte styras av internationella ekonomiska doktriner som inte bryr sig om de vanliga människorna i tredje världen. Här kommer allt som oftast de nationalistiska resonemangen åter in i bilden, liksom mina egna försök att förklara att människor i exempelvis Sverige inte alls bara bryr sig om pengar trots att majoriteten av dem fortsätter att rösta för partier som stödjer ett system som orsakar svält och diktatur för en stor del av världens befolkning.
Däremot verkar det vara få som pratar om klass och klassintressen. Till stor del beror det säkert på att initiativet till stor del fortfarande ligger hos medelklassen, åtminstone runt Tahrirtorget, men det beror säkerligen också på att den egyptiska regimen haft årtionden på sig att slå sönder och krossa vänsterns organisationer med en brutalitet som inte lämnat mycket plats för någon mer utbredd klassmedvetenhet.

Akram som är medlem i Democratic Left menar att medvetenheten växer med vågen av strejker, revolutionen med sin dynamik har också, enligt honom, öppnat en dörr och skapat ett politiskt utrymme för arbetarklassen varifrån nya krav och vinster kan drivas fram. Han menar också att så stark som arbetarklassen nu visar sig så kommer det vara omöjligt för vem som än styr att inte ta hänsyn till arbetarnas krav. Samtidigt kommer striden inom de i nuläget helt byråkratiserade fackförbunden bli avgörande. Vem som vinner de striderna kan enligt Akram bli avgörande för revolutionens riktning.

Ahmed Seif Hamad tar emot i ett överbelamrat kontor som bokstavligen täcks av böcker och mappar från golv till tak. När jag möter honom har det gått tio dagar sedan militärpolisen stormade in på Hisham Mubarak Law Center och grep honom och ett 30-tal andra jurister och människorättskämpar. Man kan fortfarande se sårskorporna från de plastband som fängslade ihop Ahmeds handleder. När jag frågar hur han behandlades svarar han med ett litet leende: ”bra med egyptisk standard”.
Han blev inte torterad men tvingades under de två dygn som han hölls frihetsberövad ligga direkt på golvet, dessutom utan några filtar till skydd mot de kalla egyptiska vinternätterna.
Vid tillslaget tog militärpolisen även med sig kontorets alla datorer och information om närmare 700 fall som byrån arbetat med. Ahmed verkar inte bekymras nämnvärt av de försvunna datorerna eller det stulna materialet när han försäkrar att inga fall kommer att påverkas av militärpolisens tillslag. Han lägger till att det är tråkigt att vissa saker som han arbetat med under flera år är borta, men påpekar att allt grundmaterial finns kvar. Han verkar inte heller vara en man som ger upp, på skrivbordet framför honom står redan en ny laptop bland de gigantiska buntarna med fall som han arbetar med, å andra sidan är det svårt att tappa hoppet mindre än två dygn efter revolutionens största seger.

Ju mer Ahmed beskriver verksamheten på Hisham Mubarak Law Center, desto bättre förstår jag varför regimen velat stänga ner kontoret. Sedan protesterna inleddes har de lyckats hjälpa 1 700 personer i olika juridiska ärenden, främst rör det sig om att få gripna demonstranter ut ur häkte, men det handlar också om stämningar mot staten när demonstranter blivit torterade eller dödade.
Att den egyptiska staten sedan länge velat stänga juristbyrån som Ahmed leder beror inte bara på att de försvarar mänskliga rättigheter i rättssalar, utan att de dessutom mer eller mindre blivit en del av rörelsen. Som en organisation som nästan blivit en del av gräsrötterna som Ahmed uttrycker det arbetar de inte bara reaktivt på statens brott. Något som i för sig är tillräckligt obekvämt för en stat av egyptiska mått och som har lett till stängning av två andra byråer. Ahmed verkar inte bekymra sig så mycket om sådana risker.
– Stänger de oss så öppnar vi igen under annat namn, svarar han på mina frågor.
– Dessutom skulle det kosta för mycket för dem att stänga oss, vi har för stort stöd, fyller han i.

Det som skiljer Hisham Mubarak Law Center från de flesta som arbetar juridiskt med mänskliga rättigheter, och som också är ett av skälen till stödet de får av rörelserna, är bland annat att de ser de sociala rättigheterna som en självklar del av de mänskliga rättigheterna och att de därför arbetar aktivt genom olika nätverk med exempelvis rätten till hälsa, arbete och socialförsäkringar.
I kampen och i rättssalen tar de på så sätt ställning för ett helt annat Egypten än vad jurister som bara argumenterar för olika tolkningar av lagen i vanliga fall gör. Ahmed beskriver det som ett riskabelt arbete där man försöker pressa reglerna steg för steg.

På vilka sätt behöver Egyptens lagar ändras? Räcker det att ändra de punkter i konstitutionen som demonstranterna kräver för att införa en verklig demokrati?
– Nej, nästan hela rättssystemet måste förändras. Det egyptiska rättssystemet är skapat och påbyggt av olika kolonisatörer och diktatorer, exempelvis är vallagen skapad under brittiskt styre 1936, en annan efterlämning av britterna är att man inte får samlas fler än fem personer utan tillstånd, allt sådant måste givetvis bort. Sen måste exempelvis all lagstiftning som hindrar facklig organisering bort liksom lagar som hindrar religionsfrihet och rätten att byta religion.

Är det internationella samfundet till någon hjälp när det gäller att pressa den egyptiska staten och upprätthålla mänskliga rättigheter?
– Väst fokuserar inte på mänskliga rättigheter, åtminstone inte här. Vi använder våra resurser bättre när vi bygger lokalt än när vi försöker få stöd av internationella samfundet. Händelserna 2011 har fått oss att lita ännu mer på vår analys, svarar Ahmed.

Maha Al Aswad som också hon, liksom Ahmed, arbetar med mänskliga rättigheter fast på Cairo Institute for Human Rights Studies ser trött ut efter intensiva veckor både på kontoret och ute på gatorna. Jag träffar henne dagen efter Mubaraks avgång och hon har dansat hela natten utanför presidentpalatset.
– Det känns som en otrolig seger, nu måste jag nog sova ikapp lite men det betyder inte alls att arbetet är över, det är fortfarande långt kvar, säger hon.
Jag frågar hur hon ser på militären, själv har jag haft svårt att förstå hur nästan alla jag träffat sagt sig ha totalt förtroende för armén trots dess underliga dubbla hållning. Maha erkänner att också hon har stort förtroende för armén, det är folkets armé som hon uttrycker det. Visst är det så att man inte kan lita på generalerna fullt ut, allt är inte över bara för att Mubarak är borta. Vi måste fortsätta att pressa dem så att de verkligen håller vad de lovat, fortsätter hon.
Fler exempel på det får jag någon vecka senare när jag åter pratar med Maha. Den här gången på telefon från Sverige. Maha berättar om hur tortyren har fortsatt i militärpolisens celler. En fånge som nyligen släppts blev torterad hela fyra dagar efter det att Mubarak lämnat sin post. Maha håller fast vid sitt ställningstagande, militären måste pressas precis som den gjorde fredagen efter Mubaraks avgång när åter miljoner människor samlades på Tahrir, däremot kan man, enligt henne, lita på den vanliga armén.
Förklaringen ligger i att det rör sig om en värnpliktsarmé där de flesta vanliga meniga soldaterna vägrade skjuta på sina egna medan revolutionen drog fram. Åtminstone medan den drog fram till den punkt där den befinner sig nu.

Under de dagar jag var nere i Kairo imponerades jag av hur välorganiserade revolutionärerna var. Hur tusentals demonstranter tillsammans tog ansvar för säkerheten, hur många stod i timmar för att hindra att någon av misstag råkade klampa in där människor låg och tog igen sig i skuggan av pansarvagnarna eller hur tusentals människor städade och målade Tahrir och de omkringliggande kvarteren.
Gång på gång frågar jag människor jag möter hur allt organiseras. Om det finns något av demonstranterna demokratiskt valt råd eller om det kanske organiseras av enskilda grupper eller grupper som samarbetar med varandra. Gång på gång möter jag försäkringar om att det som händer på Tahrir är spontant, ofta organiserat via facebook eller twitter. Maha och Ahmad Seif Hamad bekräftar också denna verklighet. Spontaniteten kan vara en styrka, det finns ingen ledning som regimen kan krossa, samtidigt är det också en stor svaghet som kan orsaka många problem, säger Ahmed.

Erik Sjöberg

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.