”Vi vill ha en ledning som vi litar på”

21 mars 2011

Intervju, Nyheter, Utrikes

Gatlyktornas gula sken lyser upp en av Kairouniversitetets sidoingångar. Kvällsluften är ljummen och genom gallret tränger röstkörer.
– You can’t come in, ni får inte komma in, det är stängt, säger den uniformerade vakten till två unga beslöjade tjejer som vill in till sina kamrater. Omama Samy och Sahar Mohammed Yehia var på universitetet på morgonen då sit-instrejken började, nu slår vi följe längs en mörk gata mot huvudingången där de hoppas på bättre lycka.
Omama Samy, som när jag ber henne skriva ned sitt namn säger att det är som Obama men med ett M, studerar engelsk litteratur medan Sahar Mohammed Yehia pluggar ekonomi och statsvetenskap. Båda är 19 år och kommer från Kairo.

Ackompanjerade av bilarnas eviga tutande för vi ett promenerande samtal och Sahar Mohammed Yehia berättar om varför hon inte varit på Tahrir, vare sig under revolutionen eller nu på kvinnodagen som precis passerat:
– Mina föräldrar ville inte att jag skulle gå dit, de var väldigt oroliga för mig, för att jag skulle bli skadad.
Föräldrarnas oro ledde till att Sahar Mohammed Yehia stannade hemma i tre veckor och bara kommunicerade med omvärlden via Facebook, genom att ringa sina vänner som befann sig på Tahrir och genom att idogt följa nyheterna på TV. Hon tycker att det är fantastiskt det som händer och är glad att hon tillhör dem som är unga under revolutionen. Hon tror också att kvinnornas situation kommer att förändras och hennes förhoppningar inför framtiden är postitiva:
– Jag tror att kulturen kommer att förändras, hur man ser på kvinnorna och på vår roll i samhället. Jag hoppas också att vårt politiska deltagande kommer att öka.

Den sit-instrejk som är i full gång på universitetet medan vi stryker längst den höga muren som omgärdar det stora området är ett resultat av den allergi mot den forna maktstrukturen som verkar blossa inom alla områden i Egypten, nu när revolutionen tagit locket av en sedan länge kokande gryta. Den Mubarakvänliga ledningen ska bort, hela bunten, studenterna har bestämt sig.
– Det är härligt, jag känner mig så upprymd över det som mina studentvänner sa i sina tal imorse. Vi var flera hundra, säger Sahar Mohammed Yahia som redan har läst på universitetet i tre år. Hon fortsätter:
– Kraven är att ledningen ska avgå. Vi vill börja om på nytt med en ledning som består av männi-skor vars historia vi känner till, som vi vet hur de tänker och som vi litar på.

På morgonen var det fortfarande möjligt att komma in på universitetsområdet, men nu berättar Sahar Mohammed Yahia att vakterna säger att de har fått order om att inte släppa in någon. Morgonens stämning beskriver hon som hoppingivande och fylld av tankar kring framtiden och vad som kommer att hända:
– Eftersom Egypten nu håller på att förändras så måste reglerna på universitetet också förändras; deras sätt att behandla oss. De måste respektera oss mer och lyssna på oss, vi är inte små och obetydliga, vi kan skapa förändring som den som skedde på Tahrir, säger hon och ler med hela ansiktet.

Från början skulle alla universitet vara stängda tills förändringar i styret inträtt, säger Sahar Mohammed Yahia, men så blev det inte. När föreläsningarna började som vanligt på Kairouniversitetet på måndagen samlades därför studenterna utanför fakulteterna och uttryckte sina åsikter, därav de stängda grindarna, menar hon.
En banderoll syns genom gallret vi nu passerar och Sahar Mohammed Yahia förklarar de arabiska orden:
– Det står: att respektera studenterna är det viktigaste.
Hon var med när det hölls ett möte tidigare under dagen där studenternas krav framfördes till ledningen. Studenter från alla fakulteter deltog. Samtidigt demonstrerade kvinnorna på Tahrir. Borde inte protesterna samordnas så att de vinner i styrka?
– Det har blivit lite förvirrat. Nu i och med det som händer här på universitetet så har fokus skiftat till att handla om studenters rättigheter för många av dem. Det gör att folk går åt olika håll och det blir lite ofokuserat. Majoriteten av dem som protesterade här på universitetet imorse var kvinnor. Därför kom det kanske inte så många till Tahrir, säger Sahar Mohammed Yahia.
Hon har inte hört talas om det som hände på Tahrir för någon timme sedan, att kvinnorna jagades bort av en arg mansmassa som inte tyckte att de hade där att göra. När hon får veta det blir hon oroad:
– Så fort jag kommer hem ska jag ta reda på vad som har hänt.

Vi närmar oss huvudingången, det står klungor av människor och hänger utanför grindarna, några killar kommer bärandes på tält. Inte heller här blir Sahar Mohammed Yahia och Omama Samy insläppta. Eftersom deras föräldrar ringer hela tiden och är oroliga bestämmer de sig för att åka direkt hem:
– Vi ville bara se hur stämningen var här nu, men det har blivit för sent för oss. Det sker många kidnappningar och våldtäkter, avslutar Sahar Mohammed Yahia och de båda nittonåringarna vinkar in en taxi och förvinner snabbt i trafikkaoset.
Gatlyktornas gula sken lyser upp en av Kairouniversitetets sidoingångar. Kvällsluften är ljummen och genom gallret tränger röstkörer.
– You can’t come in, ni får inte komma in, det är stängt, säger den uniformerade vakten till två unga beslöjade tjejer som vill in till sina kamrater. Omama Samy och Sahar Mohammed Yehia var på universitetet på morgonen då sit-instrejken började, nu slår vi följe längs en mörk gata mot huvudingången där de hoppas på bättre lycka.
Omama Samy, som när jag ber henne skriva ned sitt namn säger att det är som Obama men med ett M, studerar engelsk litteratur medan Sahar Mohammed Yehia pluggar ekonomi och statsvetenskap. Båda är 19 år och kommer från Kairo.

Ackompanjerade av bilarnas eviga tutande för vi ett promenerande samtal och Sahar Mohammed Yehia berättar om varför hon inte varit på Tahrir, vare sig under revolutionen eller nu på kvinnodagen som precis passerat:
– Mina föräldrar ville inte att jag skulle gå dit, de var väldigt oroliga för mig, för att jag skulle bli skadad.
Föräldrarnas oro ledde till att Sahar Mohammed Yehia stannade hemma i tre veckor och bara kommunicerade med omvärlden via Facebook, genom att ringa sina vänner som befann sig på Tahrir och genom att idogt följa nyheterna på TV. Hon tycker att det är fantastiskt det som händer och är glad att hon tillhör dem som är unga under revolutionen. Hon tror också att kvinnornas situation kommer att förändras och hennes förhoppningar inför framtiden är postitiva:
– Jag tror att kulturen kommer att förändras, hur man ser på kvinnorna och på vår roll i samhället. Jag hoppas också att vårt politiska deltagande kommer att öka.

Den sit-instrejk som är i full gång på universitetet medan vi stryker längst den höga muren som omgärdar det stora området är ett resultat av den allergi mot den forna maktstrukturen som verkar blossa inom alla områden i Egypten, nu när revolutionen tagit locket av en sedan länge kokande gryta. Den Mubarakvänliga ledningen ska bort, hela bunten, studenterna har bestämt sig.
– Det är härligt, jag känner mig så upprymd över det som mina studentvänner sa i sina tal imorse. Vi var flera hundra, säger Sahar Mohammed Yahia som redan har läst på universitetet i tre år. Hon fortsätter:
– Kraven är att ledningen ska avgå. Vi vill börja om på nytt med en ledning som består av männi-skor vars historia vi känner till, som vi vet hur de tänker och som vi litar på.

På morgonen var det fortfarande möjligt att komma in på universitetsområdet, men nu berättar Sahar Mohammed Yahia att vakterna säger att de har fått order om att inte släppa in någon. Morgonens stämning beskriver hon som hoppingivande och fylld av tankar kring framtiden och vad som kommer att hända:
– Eftersom Egypten nu håller på att förändras så måste reglerna på universitetet också förändras; deras sätt att behandla oss. De måste respektera oss mer och lyssna på oss, vi är inte små och obetydliga, vi kan skapa förändring som den som skedde på Tahrir, säger hon och ler med hela ansiktet.

Från början skulle alla universitet vara stängda tills förändringar i styret inträtt, säger Sahar Mohammed Yahia, men så blev det inte. När föreläsningarna började som vanligt på Kairouniversitetet på måndagen samlades därför studenterna utanför fakulteterna och uttryckte sina åsikter, därav de stängda grindarna, menar hon.
En banderoll syns genom gallret vi nu passerar och Sahar Mohammed Yahia förklarar de arabiska orden:
– Det står: att respektera studenterna är det viktigaste.
Hon var med när det hölls ett möte tidigare under dagen där studenternas krav framfördes till ledningen. Studenter från alla fakulteter deltog. Samtidigt demonstrerade kvinnorna på Tahrir. Borde inte protesterna samordnas så att de vinner i styrka?
– Det har blivit lite förvirrat. Nu i och med det som händer här på universitetet så har fokus skiftat till att handla om studenters rättigheter för många av dem. Det gör att folk går åt olika håll och det blir lite ofokuserat. Majoriteten av dem som protesterade här på universitetet imorse var kvinnor. Därför kom det kanske inte så många till Tahrir, säger Sahar Mohammed Yahia.
Hon har inte hört talas om det som hände på Tahrir för någon timme sedan, att kvinnorna jagades bort av en arg mansmassa som inte tyckte att de hade där att göra. När hon får veta det blir hon oroad:
– Så fort jag kommer hem ska jag ta reda på vad som har hänt.

Vi närmar oss huvudingången, det står klungor av människor och hänger utanför grindarna, några killar kommer bärandes på tält. Inte heller här blir Sahar Mohammed Yahia och Omama Samy insläppta. Eftersom deras föräldrar ringer hela tiden och är oroliga bestämmer de sig för att åka direkt hem:
– Vi ville bara se hur stämningen var här nu, men det har blivit för sent för oss. Det sker många kidnappningar och våldtäkter, avslutar Sahar Mohammed Yahia och de båda nittonåringarna vinkar in en taxi och förvinner snabbt i trafikkaoset.
Text och foto:
Emma Lundström
emma@internationalen.se

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.