Vodou – Upprorets religion

21 februari 2011

Konst, Kultur

id=”attachment_33671″ align=”alignnone” width=”225″ caption=”Vodou Foto: Emma Lundström “][/caption]

Världens största samling vodouföremål turnerar just nu kring Europa och turen har kommit till Etnografiska museet i Stockholm. Den nyöppnade utställningen vill sprida kunskap om vodou och tvätta bort den felaktiga Hollywoodbilden av en religion som varit kärnan för ett uppror – Haitis befrielsekamp.

Det finns en fri stat i hela världen som utropats efter att slavar gjort revolution – den som uppstod på Haiti 1804. Revolutionens religion hade slavarna fört med sig från Afrika: vodoun. Folket utmanade kolonisatörerna och lyckades. Men den nya nationen fick snart problem med bojkott och isolering – problem som ännu förföljer landet som hamnade i hela världens blickfång förra året då en omfattande jordbävning orsakade tiotusentals människors död – en humanitär katastrof.
Utställningen som nu visas på Etnografiska sker i samarbete med Röda korset vilket gör att en del av intäkterna går till återuppbyggnaden av det drabbande landet. Museichefen Anders Björklund menar att utställningen på så sätt kan göra stor nytta – genom att berätta om Haitis folk och deras utsatta situation:
– Det är ett försök till en seriös berättelse om ett väldigt komplext religiöst universum

Tidigare har utställningen visats i Amsterdam, Genève, Berlin och Göteborg. För den orolige kan det vara av intresse att inflika att alla föremål är avladdade av rituella specialister.
Det är både den ljusa och den mörka vodoun som skildras – dagens och nattens – den öppna och den som utförs i slutna sällskap.
Rachel Beauvoir-Dominique, själv vodoupräst och antropolog, berättar under pressvisningen om hur vodoun har svartmålats och framställts som ett hot ända sedan nationen föddes:
– Den har stigmatiserats och framställts i media som tecknet på ett folk som är eftersatt och inte riktigt kloka i huvudet.

Den historia som målas upp i utställningen är en historia om folkets kamp mot överheten. Slavarnas urusla levnadsförhållanden som grogrund för en upprorets religion – en styrka och ett mod. Genom århundraden har Haiti koloniserats av engelsmän, fransmän, spanjorer och portugiser. Alla har de behandlat folket illa och efter att nationen bildades var det dags för diktatorerna att ta över förtrycket.
Fram tills 2003 – när vodou erkändes som folkreligion på Haiti – var det förbjudet att dyrka vodouandar. Detta gjorde att man gömde dem bakom kristna symboler och helgon – vart och ett endast en representation av något inom den förtryckta religionen. Fortfarande finns det ett motstånd mot vodou eftersom det är evangelistisk protestantism som dominerar i landet.

Rachel Beauvoir-Dominique är en av fem medlemmar i en stiftelse (Fondation pour la préservation, la valorisation, et la production d’oeuvres culturelles haïtiennes, FPVPOCH) för vodoukulturens bevarande och fortlevnad som bildades för 25 år sedan som en del av kampen mot diktatorn Duvaliers hårda styre.
– Vi vill visa att folklore inte bara är historia utan ett levande instrument för förändring och kamp och därför försöker vi också bygga ett kulturellt center och museum för vodou, säger hon.

För att tydliggöra skillnaden mellan den vodou som kan utövas i dagsljus och den som utförs i slutna sällskap har utställningen byggts upp så att den första delen är öppen och ljus; här står föremålen badande i ljus och ger inga kalla kårar. Den andra sektionen är mörk och föremålen dolda bakom träpersienner som ger iakttagaren känslan av att smygtitta på något som egentligen inte är ämnat för oinvigda ögon. Den som står i fel vinkel ser ingenting.
Överallt möts ögonen av tomma, svarta hålor och speglar glimmar till på dockornas utstyrslar.
– Jag vill poängtera att speglarna och dödskallarna inte finns där för att skrämma er, de ger uttryck för vad det hela handlar om: livet och döden, tillvaron och kampen – jag är du, du kan inte existera utan mig och jag inte utan dig, förklarar Rachel Beauvoir-Dominique.

Den vodou som finns på Haiti idag har sina rötter i den afrikanska traditionen men har utformats i samklang med de indoeuropeiska och indianska. Dess vardagliga innebörd för människorna är, som så ofta med religion, att finna mening i tillvaron, att hålla sjukdomar och annat ont borta och skapa jämvikt. Rachel Beauvoir-Dominique berättar att det finns 401 andar som alla skyddar på sitt vis. Bland annat pekar hon på en ande i form av en docka med machete – den skyddade människorna under revolutionen:
– En folkets trashanksarmé med stenar som vapen lyckades besegra den franska armén, säger Rachel Beauvoir-Dominique och det lyser ur ögonen på henne. Hon menar att minnet av detta finns i vodoutemplen:
– Vodoun är både en hyllning till dem som inte längre finns och ett redskap för förändring.

Flera av dockorna i utställningen handlar om helt andra saker än vad man vid första anblicken skulle kunna tro. Så är till exempel dockan som ser ut som livet och döden tillsammans en symbol för erotik och social kritik medan ormen står för vishet och fruktbarhet.
Men egentligen är alla andar olika representationer av en och samma gud, berättar Rachel Beauvoir-Dominique; The mother of all – alltings moder – en kvinna. Kulturen har också till stor del varit matrilineär: arvet på kvinnolinjen istället för manslinjen. Armén som kämpade för friheten bestod också till stor del av kvinnor och de dockor som bara har ett bröst sägs stå för de kvinnor som högg av det ena för att kunna dra fram macheten bättre.

För den som vill veta mer om den verkliga vodoun kan utställningen verkligen rekommenderas. Många av föremålen är till för att stärka folket och det känns när man går genom de olika rummen. Ett folkslag som kom till Haiti var så stolta att de hellre aborterade sina foster eller kastade sig i vattnet från båtarna än lät sig förslavas. Det är inte svårt att förstå. Slaveriets brutalitet är det däremot.
Vodoun ska inte idealiseras, den har också använts av de härskande klasserna och armén poängterar Rachel Beauvoir-Dominique. Hon menar att diktatorn Duvalier lyckades sitta kvar 30 år vid makten därför att han använde sig av både vodoupräster och katolska kyrkan i den struktur som han byggde upp och som infiltrerade hela samhället.
Trots detta handlar det om en religion – ett folkligt uttryck – som ständigt har förföljts, och ett av grundbudskapen i vodou är att om vi är ensamma så är vi svaga, tillsammans står vi starka.
Och ännu en uppgift av intresse för den svagmagade: zombies är inte en omfattande del av vodoutraditionen. Istället stavas det zonbi och är en typ av bestraffning som är väldigt sällan förekommande och bara i de fall då en person i mycket hög grad har brutit mot de lagar som utgör vårt sätt att leva tillsammans. Som till exempel att man vill göra profit för egen vinning på bekostnad av andras välmåga.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.