Vad minns vi och vad vill vi minnas?

07 februari 2011

Inrikes, Kommentar, Nyheter

Förintelsens minnesdag förra torsdagen. Radion berättade om relevanta böcker, intervjuade överlevare, pratade om hur minnet av det skedda kan hållas vid liv; högtidlighöll dagen på så sätt. En mening som fortfarande ekar i huvudet var något som Kenneth Hermele hade dragit ut ur den amerikanske historikern Timothy D Snyders bok Bloodlands: Medlöperi är en handling där människor anpassar sig till den för tillfället existerande makten.
Det är en väldigt bra mening. Den går att applicera på många samhällen där människor har betett sig på detta vis för att själva vinna fördelar genom att anpassa sig till det för tillfället rådande. Hur ser det ut hos oss i Sverige idag? Svenska medier stryker Sverigedemokraterna medhårs i jämförelse med en enda BBC-reporter som i ett ljuvligt inslag visar upp Jimmie Åkesson i all hans tyngdlösa tafatthet när frågorna han får är raka och konkreta.

Timothy D Snyder menade också i sin bok att det är en myt att den tyska armén inte deltog i den slutgiltiga lösningen.
I den tyska armén stred min morfar. Han var en väldigt ung, österrikisk pojkspoling när armén rekryterade honom direkt ur depressionen i landet – de lovade utbildning och han ville bli läkare, det återkom han ofta till. Men någon annan utbildning än den i krigets konst blev det aldrig tal om i armén. Hade han ett val?
600 000 österrikare var med i NSDAP. Vad hände med deras tankar efter kriget? Vad jag vet satt många kvar på sina poster i samhället. Kände de sig någonsin moraliskt förtappade?

I ett annat inslag på radion berättas det om en biografi om nazijägaren Simon Wiesentahl. Efter kriget hade han kontor i Linz. Linz var den närmaste stora staden för min morfar när han återvände till Österrike. Jag vet inte om min morfar sympatiserade med nazisterna eller om han hade någon annan politisk uppfattning. Han kunde aldrig svara på personliga frågor om kriget, han kunde bara berätta anekdoter som hämtade ur en historiebok. Därför vet jag inte om han led för att han hade varit en del av hela den vedervärdiga apparaten. Kanske gjorde han det. Kanske inte. Jag träffade honom inte tillräckligt många gånger för att få reda på det; kanske hade hur många gånger som helst ändå inte räckt till.
När jag träffade honom ville han hellre lära mig de latinska namnen på alpblommorna än prata om den tid som flytt. I likhet med stora delar av hans generation i Österrike. Bättre att lämna locket på trots att grytan hela tiden håller på att koka över.

Sex miljoner judar är ett runt tal. Jag tycker inte om runda tal när det gäller människor för runda tal är oftast inte sanningen. Bättre då att göra som Timothy D Snyder som med exakta siffror vill synliggöra människorna bakom siffrorna. Exakt hur många judar? Exakt hur många romer? Exakt hur många vänsterintellektuella? Exakt. För alla de döda är ju döda och behöver räknas för dem som ännu lever.

Får jag rekommendera en bok?
I Markus Zusaks The Book Thief (Boktjuven, på svenska 2008) är det Döden som är berättaren. Jag har aldrig läst en bättre roman om andra världskrigets Tyskland. Döden är den gode iakttagaren i boken och måste väl sägas vara den i världen som bäst kan räkna de döda och tala om hur det känns. Språket är fantastiskt och hisnande, berättelsen om den unga flickan som stjäl böcker och människorna i hennes omgivning sitter fortfarande som etsad inom mig.
Medlöparna finns där; de som anpassar sig till den rådande makten. Men det är de andra som lyser – de som står emot och gör det enda rätta; oavsett ålder, kön och social ställning – oavsett allt.

Någonstans hoppas jag att min morfar inte fullt ut var en medlöpare, så ung han var hoppas jag det. Han berättade att han ville desertera men att göra det var lika med döden. Hur det än var så är han en viktig pusselbit att bevara i min egen historiebok, och minnet av min österrikiske morfar lägger extra tyngd i maggropen när det talas om att de sista överlevarna snart är döda. För hur kommer det då att gå med vårt minne? Hur lång tid kommer det att ta innan vi helt har glömt? Hur många gånger kan historien upprepa sig utan att vi drar någon bestående lärdom av den? Det finns förklaringar, det är inte en oförståbar ondska det handlar om, det är politik och ekonomi.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.