Tunisien i glömska

13 februari 2011

Nyheter, Utrikes

Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.
Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.

I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom citationstecken eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.
Samma dag beslutades också att de dödas familjer och de skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det två döda på fem skadade.
I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.
Muhammed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.
Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredsställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar, medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.

Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil, ligger i utländska, främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.
Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.
Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter rasar samman. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.

För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.
För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

,

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.