När vi är detsamma som ni

13 februari 2011

Krönika, Nyheter, Utrikes

Gång på gång återkommer jag till det: att det vackraste i människorna är att vi bär inom oss en vilja till att stödja varandra när det verkligen gäller. Sedan kan denna vilja kvävas av olika omständigheter – men den kvävs aldrig hos alla.

Det finns alltid en person som reser sig upp och säger att även hon är Spartacus – att om ni ska ta en så får ni ta flera. Om sedan den personen offras eller hyllas kan tyckas vara nästan godtyckligt men bottnar säkert i mycket komplexa förhållanden.
Vad är det som gör att muslimer i Kairo bildar kedja för att kopterna ska få möjlighet att genomföra sin mässa? Vad är det som gör att människor av olika religion och folkslag säger att om de inte får leva ihop så dör de ihop hellre än att bara vissa ska få sona med sina liv för de andras fortlevnad? Och varför, varför kan inte den mekanismen alltid sätta in när människor andra än vi själva hamnar i nöd?
En mening som den att ”alla torg är Tahrir” ger mig gåshud av kärlek till människorna som tänker så. Att de finns och gör tillvaron mindre hopplös. Att de samlas och går ut på gator och torg när det verkligen behövs istället för att sitta inne framför TV:n och låtsas som om det regnar medan de som kämpar får kämpa utan stöd.
“Allt fler människor strömmar till Tahrirtorget”, säger de på radio och jag får ett tryck över bröstet av den förunderliga känslan av att de inte ger upp, att de har bestämt sig – kvinnor, män, barn, gamla och unga håller varandras händer och vägrar släppa taget och låta regimen vinna.

Som liten var jag med om att begrava en modell av ett kärnkraftverk under stenar på en strand på Gotland. Tjernobyl var så nära och vi stod alla på stranden hand i hand under en tyst minut för de som befann sig mitt i det fruktansvärda. Hand i hand för dem som behöver stöd. Hand i hand är det finaste vi har. Händer som möts i vänskap och samförstånd. Händer som enhet. Våra känselspröt som så snabbt kan förbytas till knytnävar av frustration och rädsla.
Om VI är detsamma som NI kan vi inte slå på varandra. I Egypten verkar stora delar av folket ha kommit fram till den slutsatsen – att ge dig bröd är detsamma som att ge mig bröd. Att dela mitt tält med dig är detsamma som om du skulle dela ditt med mig.

Jag kommer ihåg när jag genom en boktitel för första gången förstod den djupare innebörden av att bryta bröd tillsammans. Bara när vi helt ärligt delar det vi har kan vi leva helt i fred i den här världen. Det kan låta plattitydiskt men det är på fullaste allvar. Ingen ska behöva leva på en soptipp medan en annan lever på 70 miljarder dollar (president Mubaraks samlade tillgångar).
Vår regering är långt, långt ifrån att vara de som säger att även de är Spartacus. De vill gärna fortsätta med sin vapenhandel och tycker inte att det är något problem eftersom det, enligt Fredrik Reinfeldt, kan ses som bistånd. Hur han får till den logiken begriper jag inte.
Men jag begriper att tomma ord inte hjälper folkets revolution. Jag begriper att människorna på Tahrirtorget menar allvar för de håller varandra i händerna.
Jag är Spartacus, mitt bröd är ditt bröd. Om vi reser oss upp för varandra så kommer den här världen att blomstra – och då menar jag inte ekonomiskt utan medmänskligt.

Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.