Moderat dråpslag mot Stockholms barn och ungdom: nedskärningar

07 februari 2011

Inrikes, Nyheter, Opinion

Ungdomsverksamheten i Stockholm ska skäras ner och därmed basta, enligt stockholmsborgarna. Med tio miljoner. Hoppsan, nu blev de arga. Säg fem miljoner då. De är fortfarande ilskna, ungdomsledarna, idrottsledarna, Svenska Dagbladet-läsarna. Kjell Pettersson tar en titt på moderaternas satsning på barn– och ungdomsidrotten.

Länkar mig in på regeringskansliet. Kollar in hur regeringen och staten ser på idrott. Sverige har ingen idrottsminister, utan idrotten sorterar under kulturdepartementet, och ansvarigt statsråd är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Så här står det att läsa:”Statens stöd till idrotten syftar till att stödja verksamhet som bidrar till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott.”
Ord som det är lätt att nickande instämma i.
Mer kommer. Det statliga stödet ska ”bedrivas ur ett barnrättsperspektiv, bland annat genom att öka barns inflytande över och ansvar för sitt idrottande”.
Inte dumt det heller.
Mer finns. Ord om att flickor och kvinnor ska ges samma förutsättningar som pojkar och män att delta i idrottsverksamhet.
Självklarheter, och så några ord om att idrotten ska främja integration och god etik och motverka doping.
Mycket vackra ord.

Frågan är då hur dessa fraser omsätts i verkligheten av regeringens stödtrupper i kommunerna.
Se på Stockholms stad, för att ta ett mycket närliggande och aktuellt exempel som Svenska Dagbladets sportsidor på ett ytterst förtjänstfullt sätt granskat med lupp under de senaste veckorna. En granskning som startat ett mindre uppror bland tusentals ideellt arbetande ledare.
Den 18 januari samlades idrottsnämnden i nämnda stad för att ge sitt bidrag till stadens budget. En idrottsnämnd som precis som staden i stort är i händerna på de styrande moderaterna.
En nämnd som bland annat har till uppgift att ge stöd till de mindre föreningarna, och framför allt ungdomsverksamheten, för att ”uppmuntra” alla de 500 föreningar och alla dess hårt arbetande ersättningsbefriade ledare som varje dag skapar en bördig mylla av olika aktiviteter för det uppväxande släktet. Här återfinns allt från scoutverksamhet, rollspel och inte minst idrott.
Fostrande, roliga och utvecklande verksamheter för omkring 90 000 barn och unga som annars mer eller mindre skulle tvingas att driva omkring på gatorna eller tillbringa sin uppväxt sittande framför datorn.

Resultatet av mötet blev att under 2011 vill den moderatledda majoriteten i idrottsförvaltningen spara 26 miljoner kronor. I rena föreningsbidrag till idrotts- och ungdomsverksamheten tio miljoner kronor. Tio miljoner av stadens totala budget på 38 miljarder kronor.
Ordförande i idrottsnämnden är moderatkvinnan Regina Kevius.
Om detta slag mot ungdoms-idrotten och de mindre föreningarna hade hon följande att säga:
– Vi ger 30 miljoner till idrotten. Jag är övertygad om att föreningarna har möjlighet att skaffa extern finansiering. Den möjligheten finns nu när det är högkonjunktur. Vi inför också en idrottsbonus som ska uppmuntra föreningarna att skaffa sponsorer. Nu är det för lätt att luta sig tillbaka och bara ta emot kommunala bidrag.
Just orden riktade till alla hårt arbetande ledare om att de ”lutar sig tillbaka och väntar på bidrag”, känns välbekant. Samma omdöme har moderaterna och de övriga staffagefigurerna i regeringen i det oändliga malt när det gällde införande av den så kallade arbetslinjen. Arbete inte bidrag, Arbete inte bidrag, Arbete inte bidrag, har det med jämna mellanrum entonigt stönats fram.

Men dessa ord till alla ledare i de mindre föreningarna startade ett formligt uppror i föreningarna och alla som är verksamma inom idrottsrörelsen.
Några röster kan vara värda att citera bland alla som kommit Svenska Dagbladet tillhanda efter ett antal artiklar om de brutala nedskärningarna.
”Fy skäms! Det är så här politiker förlorar allmänhetens förtroende.”
”Man blir så ledsen… Inte var det därför man röstade borgerligt – att få sådana här beslut att leva med”.
”Som pappa till tre fotbollspelande söner blir jag helt matt av Regina Kevius inställning”.
”Jag förstår inte hur man tänker när man skär ner budgeten för barn och ungdomens fritidsverksamhet, det är en billig investering för samhället att låta den fostras och lära i sociala sammanhang som idrott och friluftsliv ger… Jag förstår inte heller vilka privata sponsorer som Regina Kevius avser ska finansiera verksamheten och jag förstår inte heller vad det är stadens beslutsfattare sparar till – ekonomin är ju strålande i Sverige”.
”Uttalandet om att det är lätt att ledarna lutar sig tillbaka och bara tar emot bidrag” väcker känslor. Sanningen är snarare vem av ledarna som ska bli den förste att få en hjärtattack av för stressiga dagar”.

Sportchefen på Svenska Dagbladet, Ola Billinger, berättar att det är många som ringer, mejlar och skriver brev, och redogör för ett av dem där en kvinna tycker att Regina Kevius ”ska prova på sitt eget recept: Skära ner sin lön med 25 procent och söka extern finansiering för resten”.
Peter Larsson är ordförande i Stockholms idrottsförbund och han säger så här till Sanktan.se.
– Lite känns det som bristande förståelse för den ideella idrottsledaresituationen.
Han uppger att värdet – räknat i pengar – på det arbete som utförs överstiger bidraget från Stockholms stad med miljoner.
– Idrottsförbundet gör undersökningar om det, och den ideella ledartiden i Sveriges idrottsrörelse är ungefär 15 miljarder per år. Då kan man bara dividera med att Stockholms stad är ungefär en tiondel av Sverige. Så det är 1,5 miljarder.
Med andra ord.
Ideellt arbete är värt 1,5 miljarder kronor. Regina Kevius har nu efter alla protester tvingats backa till en minskning på fem miljoner kronor. Men lik förbenat är det fortfarande en nedskärning. Det är så det ideella arbetet belönades.
Sätter man in Regina Kevius i ett större politiskt sammanhang så följer hon egentligen regeringspolitiken till punkt och pricka.
Bidragen ska bort. Staten ska inte lägga sig i. Marknaden bestämmer.
Hennes sofflocksuttalande om alla som lägger ner sin själ, hjärta, känsla, tid och engagemang på barn– och ungdomsverksamhet följer samma cyniska mönster som när Maud Olofsson, efter de tre eljättarnas glufs-glufsavgifter, nu uppmanar alla de som drabbas av dem sanslösa elpriserna att byta glödlampor.
Eller när ministerkollegan Anders Borg hystar till med att de tiotusentals som förlorade jobben under finanskrisen måste se till att de går upp på mornarna.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds alla urspårade grodor till fastfrusna resenärer inte att förglömma.
Regina Kevius och hennes moderata kumpaner har samma inställning. Politiken ska inte läggas sig i. Inga bidrag. Saknas det pengar till inköp av fotbollar till nästa match är i princip uppmaningen ”Inga pengar till bollar. Inga pengar från oss. Gnäll inte. Gå ut och spela ändå”.

Till sist har Stockholms stad begåvats med ett borgarråd vid namn Sten Nordin. Hans förklaring till att det inte finns pengar till föreningsverksamheten är finanskrisen. Han nämner klädsamt nog inte att fyra börsjättar, Astra Zeneca, TeliaSonera, Nordea och H&M redovisade en sammanlagd vinst på 119,5 miljarder kronor för 2010.
Att det är skillnad på folk och fä det visste vi förut.
Hur stor den avgrunden blivit har de styrande moderaterna i Stockholms idrottsnämnd under de senaste veckorna bekräftat.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.