En revolution i glädje

19 februari 2011

Nyheter, Reportage, Utrikes

Kairo dagen efter Mubaraks avgång. Foto: Internationalen- Erik-Sjöberg

Hur beskriver man egentligen en revolution?
Hur kan man beskriva något så enormt?
Något som har så många ansikten? Så många färger, berättelser och öden?
Kan man beskriva den genom att berätta om hur den låter?
Hur det lät när jag i fredags kväll, efter en dag i Kairo, satt och tog igen mig på hotellet som låg precis vid Tahrir-torget? När luften slets sönder av jubel och en symfoni av hundratals tutande bilar?
Eller beskriver man den bättre genom att berätta om festen som följde? Hur två eller kanske tre miljoner människor samlades på Tahrir? Hur de fyllde torget och alla områden och gator runt torget? Hur vi tillsammans dansade, jublade, skrek, kramades, pratade och sjöng? Hur vi sjöng revolutionens sånger? De nyskrivna sångerna om Mubaraks avgång, de som andades folkets seger?

Eller beskriver man kanske revolutionen bäst på ett helt annat sätt?
Kanske beskrivs den bättre genom att berätta om vad som hände innan? De få timmar som jag och mina vänner hann uppleva i Kairo innan Mubaraks avgång var ett faktum? Den enorma folkmassa som i bön, glädje och ilska i hundratusentals fanns samlade på torget och ikring? Hur vi tillsammans med dem deltog i en av alla demonstrationer till det statliga mediahuset? Där massan av människor fredligt trängde sig förbi arméns pansarvagnar och dess avspärrningar medan soldaterna stod handfallna.

Eller säger det mer om jag berättar om att denna revolution redan då till så stor del var en revolution i glädje?
Hur människor dansade i demonstrationen? Hur de klättrade upp på pansarvagnarna med trummor och flaggor? Hur de målade på pansarvagnarna? Hur någon skrev det populära slagordet ”folket och armén är en hand” längs hela sidan på en pansarvagn under soldaternas överinseende?
Eller säger det mer om jag berättar hur vissa demonstranter verkade vilja hetsa till en stormning av mediahuset medan andra dansade och skrek slagord? En stormning mot kulsprutorna, om de nu skulle användas om demonstranterna bröt de sista avspärrningarna?

Eller säger det mer om revolutionen om jag berättar om folks glädje för att tre svenskar hade kommit dit för att stödja deras revolution? För att visa att inte alla européer bara bryr sig om pengar. Att det faktiskt finns sådana som, i motsats till den svenska ambassadens hemsida, inte prisar Egyptens och IMF:s ekonomiska omstrukturering och dess företagsvänliga klimat. Den omstrukturering som pressat ner många offentligt anställdas löner till nivåer som är omöjliga att leva på.

Eller säger det mer om revolutionen om jag berättar om ilskan? Om mannen som kom fram till mig och sa: ”han äter, inte jag”, syftandes på Mubarak.
Eller kanske är det det som hände efter revolutionens hittills största seger som man ska berätta om när man beskriver en revolution?
Hur tusentals människor dagen efter kom marscherande mot Tahrir med kvastar och sopsäckar? Hur de tillsammans sopade och städade hela torget? Hur de tvättade bort slagorden från väggar och pansarvagnar? Hur de sedan målade torget? Målade vägpilar, staket, brofästen, väggar, trottoarkanter och gatornas mittcentrifuger. Hur människor sedan, självuppoffrande, stod i timmar på rad, hand i hand som ett mänskligt staket? Medan färgen torkade. För att hindra att någon av misstag råkade trampa i färgen, trampa på färgen som var så mycket mer än färg. Färgen som var starten i att bygga ett nytt Egypten. Deras Egypten.

Jag vet i alla fall att jag tyvärr måste berätta om osäkerheten som ibland fyllde folks ögon. Osäkerheten om vad som kommer att hända nu, med Egypten, med revolutionen, med framtiden. Osäkerheten som skapades av revolutionens fiender men också av en brokig rörelses inre splittringar. En rörelse där vissa tycker att alla mål är uppfyllda nu när Mubarak avgått och armén lovat demokrati och frihet, medan andra inte tycker att den är över förrän löftena har infriats och förrän de kan ge sina barn mat varje dag.
En annan sak vet jag också att jag måste berätta, revolutionen är inte över. Strejker och protester fortsätter att dra fram över Kairo. Allt från tågarbetare till banktjänstemän strejkar för att göra sig av med sina chefer. Som en demonstrant sa till mig: ”Vi har blivit av med Mubarak, nu har vi resten av det gamla korrupta samhället kvar.”

Jag vet inte hur man berättar om en revolution, kanske går det inte att berätta om något så stort. Åtminstone inte utan att bara få med en liten skärva av allt det som händer. En sak är klar, revolutionen fortsätter, frågan är bara åt vilket håll saker i slutändan faller.

Text och foto: Erik Sjöberg

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.