Den arabiska revolutionen skriver världshistoria

21 februari 2011

Kommentar, Nyheter, Utrikes

Det kan bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida, skriver Benny Åsman. Den väldiga segern hänger nu på att generalerna hindras från att ta över efter Mubarak.

År 2011 är bara i sin början och det skrivs redan världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar till sist bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.

På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. Arton dagar senare, den 11 februari, var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar. Den 11 februari 1979 föll shahen av Iran. Ännu en historisk slump, inte en Allahs försyn som tyrannerna i Teheran fabulerar.

Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner, trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.

Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Det militära högsta rådet spelar nu USA:s game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
Lyckas militärrådet att möta Obamas förhoppningar, då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade en historisk seger, men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna.
De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själva. Rådets önskan att med militärt dekret förbjuda strejkerna med hänvisning till ekonomins behov ”i dessa svåra tider” visar mer än något annat att den försvarar sina och de egyptiska kapitalisternas intressen. Militären kontrollerar/äger själv runt 15 procent av landets ekonomi.

Samtidigt har militärrådet upplöst parlamentet och annonserat en ny konstitution inom ett par veckor, och som ska ut på folkomröstning. Parlamentet valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. Militärrådets beslut är därför ett bra beslut och ett steg i rätt riktning, till skillnad från viljan att förbjuda arbetarklassens strejker. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständigheterna tillåter det” som generalerna säger.

I flera uttalanden har generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”att de inte vill använda våld mot folket”. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och de kommer inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av någon general, ja då är segern nästan säkrad.

Benny Åsman

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.