”Vem sover i natt?” – en sann berättelse

23 februari 2011

Kultur, Teater

Vem sover i natt? Baserad på berättelse av: Ubah Musse. Dramatisering: Mia Törnqvist. Regi: Josette Bushell-Mingo. Medverkande: Ubah Musse.

Det var trångt om saligheten i Kägelbanans foajé i söndags kväll. Folk stod utanför dörren till Södra teaterns lilla scen och hoppades på återlämnade biljetter. Det kändes som om halva Stockholm hade tagit sig längst glatta gator för att se urpremiären av Riksteaterns föreställning ”Vem sover inatt?”.

– Det är en speciell kväll ikväll och vi har inte kunnat säga nej till någon som ville komma. Det kommer att bli trångt men ni får tänka er det som en stor dubbelsäng där ni ligger mellan mamma och pappa och lyssnar på saga, säger insläpparen innan hon öppnar dörren; hon fortsätter:
– Det här är Ubahs kväll, vi här för att ge henne kärlek – är ni redo att pumpa kärlek?!
– Ja!, ropar publiken och lyckas riktigt bra med att tränga ihop sig och ge varandra stjärterum.

Ubah Musse kom till Sverige från Somalia som åttaåring. Några dagar efter hennes avresa utbröt det blodiga inbördeskriget, året var 1988. De fruktansvärda bilderna på svältande och lemlästade människor såg hon på TV:n som fanns på det gruppboende för ensamkommande flyktingbarn i Oskarshamn där hon till slut hamnade.
Ubah Musse ville inte lämna sitt hemland, sin familj. Det var de vuxna som bestämde. ”Vem sover i natt?” är hennes berättelse och det är hon själv som står på scenen.
Just därför blir det väldigt starkt. Det här har hänt på riktigt, det händer hela tiden. Bara under de senaste två åren beräknas 4 000 barn ha kommit ensamma till Sverige – de är oerhört utsatta och behöver allt stöd de kan få. Men vissa kommuner vill inte ens ta emot dem.

Scenbilden är väldigt enkel. Ubah Musses monolog varvas med hennes egen inspelade röst. Ibland läser hon innantill – det är som att hon kommer av sig när det blir för nära – eller så är det meningen, det känns nästan så. För hur berättar man om en sådan resa som hennes? Hur får man dem av oss i publiken som inte har varit med om något liknande att förstå?

Ubah Musse gör det genom varmt berättade minnen från när hon låg i mammans knä vid elden, en varm och trygg liten långsint unge som gömmer systerns guldörhängen för att hon själv inte fick några – något hon långt senare ångrar djupt när systern dör i kriget. Den lilla Ubah framstår som en liten Kirikou – för den som har sett denna fantastiska tecknade varelse som är minst av alla men övervinner allt. Skillnaden är att Ubah inte har möjlighet att ta ödet i sina egna händer – när hon hittar en faster i Rinkeby och får möjlighet att lämna gruppboendet där hon inte alls trivs blir detta svårt eftersom hon, som hon säger, tillhör invandrarverket.
Det är ensamheten och övergivenheten hon beskriver, att inte höra hemma där man nu lever och inte heller ha något att komma tillbaka till därför att allting är slaget i spillror. Att ligga på en säng i ett gruppboende med sin övergivna själ och längta efter något som inte längre finns. Liksom barnet i nästa rum, och nästa. Den ilska som sorgen så lätt förvandlas till och som omgivningen har svårt att förstå.

Föreställningen är ett samarbete mellan Riksteatern och Röda Korset och organisationen finns på plats både med information i foajén och med ett eftersamtal lett av ordföranden Bengt Westerberg.
I en värld där nära 40 miljoner människor är på flykt undan konflikter är det alltid barn som drabbas hårdast. Under samtalet tas det bland annat upp hur vissa av de barn och ungdomar som kommer till Sverige inte hittar sin identitet som barn eftersom de måste ta ansvar som vuxna. Många är traumatiserade.
– En grupp är otroligt motiverad och lär sig språket på ett halvår. Men så finns det dem som fryser på något sätt, som inte kommer vidare. De som har den här frusna sorgen har ofta inte haft någon anknytning alls, inte känt sig älskade någongång – vare sig i Sverige eller i hemlandet, säger Carl-Pether Wirsén, verksamhetschef för Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala för krigsskadade och torterade. Han har lång erfarenhet av att arbeta med ensamkommande barn och menar att de som har assimilering inskrivet i sina partiprogram är ute och cyklar:
– Man måste bli ett med det man kommer ifrån för att kunna skapa sig en framtid. Man kan inte avsäga sig sitt förflutna.

Rani Kasapi är ledare för Riksteaterns internationella uppdrag som producerat ”Vem sover i natt?” och hon hoppas på mer teater av det här slaget:
– Vi vill fånga upp andra berättelser än de som redan visas på teatrarna, öppna upp för ny tematik och nå ut till nya målgrupper.
Nästa projekt kan komma att bli en historia om surrogatmödraskap, avslöjar hon och nämner Indien/Sverige, Öst/Väst och Makt som nyckelord.
– Poängen är att allt fler ska känna att det handlar om dem – om oss, avslutar Rani Kasapi.

Efter premiären ger sig föreställningen ut på turné över hela landet, bland annat spelas den på Pusterviksteatern i Göteborg den 28 februari och 1 mars, i Lund den 26 mars, på Haparanda Folkets Hus den 4 april och på Ersboda Folkets Hus i Umeå den 12 och 13 april.

Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.