Tahrirtorget- Foto Erik Sjöberg
Showan Ebadi från Malmö var i Kairo under en vecka för att delta i revolutionen mot Mubarak. Internationalen träffade honom strax efter att han återvänt till Sverige för att höra hur det hade varit.
Ni åkte på onsdag 2 februari, samma dag som kampen om Tahrirtorget intensifierades. 11 rapporterades döda och 1 000 skadade när natten summerades. Kände ni att ni kanske gett er in i något betydligt allvarligare än ni hade räknat med?
– Absolut. Det är en sak att strida mot uniformerat motstånd, de är enkla att peka ut. Men det är en helt annan sak att strida mot reaktionärer som är klädda precis som revolutionärer, på en plats där man varken kan språket eller har lokal kännedom.
– Timmarna innan vi åker på onsdag nås vi av nyheter att torget framgångsrikt blivit stormat av tusentals Mubarakanhängare, beväpnade med bland annat minibussar, kameler och hästar.
– När vi anländer till Kairo på kvällen får vi sms om att striderna fortsätter med molotovs som kastas ner från taken och uppemot tusen skadade.
– Situationen kändes direkt mer obekväm och den beslutsamheten som jag tidigare haft om att ta mig in till stan samma natt tvärvände direkt och jag började få kalla fötter.
– Trots det gjorde vi ett försök att få en taxi in till stan, men till inget pris ville någon köra oss de två milen in till stan. Det var på sätt och vis skönt att fysiskt omöjligt kunna ta sig in till stan den natten, så slapp man själv ta ett beslut.
Det har varit väldigt mycket skriverier i svensk och internationell press om Muslimska brödraskapet och risken för att islamister utnyttjar läget för att skapa en stat av Irans typ. Du befann dig under flera dagar på Tahrirtorget. Var det någon särskild politisk eller religiös gruppering som var tongivande där?
– Överhuvudtaget inte. Och det är den frågan jag har haft problem med att svara på ända sedan jag kommit hem. Tahrirtorget är ingen homogen grupp och åsikterna är breda, dock är övertygelsen från revolutionärerna otroligt stark att man måste vara enade och kämpa för att gemensamt få bort Mubarak från makten.
– Religiösa vi pratade med, däribland ett par imamer, pratade inte ett dugg om någon vision för ett islamistiskt samhälle. Många egyptier vi pratade med betonade, när de insåg att vi var västerlänningar, att de inte är intresserade av ett islamistiskt styre och gick på defensiven direkt då de trodde vi var journalister – då de uppenbart fått frågan innan av andra journalister.
I media har man här hemma kunnat följa händelserna på torget och olika attacker från Mubarak-anhängare mot demonstranterna. Hur var din upplevelse av detta, och hur agerade polisen och militären vid sammanstötningarna?
– Poliserna, som efter fredagsbönen 4 februari började arbeta civilt, var ledare för ligistgängen som stödde Mubarak så de syntes inte alls till i uniform under våra första dagar. Militären hade en avvaktande roll och ingrep ibland.
– För mig var det märkligt att revolutionärernas tillit och tro på militären kvarstod även efter att militären visat sig passiva när ligistgängen attackerat. Dock hade alla vi pratade med övertygelsen om att det är bra att militären förblir ”neutral” och inte tar ställning. Alla gillade armén, helt enkelt, var stolta över den och kände någon som själv hade värvning för tillfället.
Till sist: Vad tror du fick Mubarak att slutligen ge upp makten? Det sista talet han håller torsdag natt, där han säger att han vägrar ”vika sig för utländsk press” fick verkligen bägaren att koka över. Kanske hade han glömt titta ut över Tahrirtorget och se de miljoner egyptier som krävt hans avgång i veckor.
– Samtidigt som fredagsbönen, dagen då alla världens blickar var på den fredliga Tahrirsamlingen i Kairo, stormade folk polis- och NDP-kontor runt om i landet och satte dem i brand och genomförde strejker och blockader.
– Det var de som verkligen tvingade Mubarak att avgå.
Ulf Östman
No related posts.
21 februari 2011
Intervju, Nyheter, Utrikes