Utan tanke på en morgondag

17 januari 2011

Krönika, Miljö, Nyheter

Det är inte fåglarna, fiskarna och krabborna i sig som skrämmer mig mest, det är att så många börjar vifta med händerna och ropa Armageddon och åberopa Uppenbarelseboken och hänvisa till Ragnarök. 8 000 duvor regnar över Italien och människorna börjar yra om syndafloden. Krabbor, ciklider, slätkväkare och tonfisk spolas upp döda på land och vi letar upp böckerna om mayaindianernas förutspådda undergångsår 2012. Kanske bäst att gå med i frälsningsarmén och sjunga käcka visor om pärleportar i hopp om att få komma in ifall allt nu skulle gå upp i rök som det verkar, om vi ser till de döda kajorna i Falköping.

Ursäkta min skepticism. Men det är inte fåglarna jag är rädd för. Det är det mänskliga intellektet som kan få för sig att titta upp i skyn efter järtecken, leta i mossiga böcker och helt enkelt ta den enkla vägen ut genom att skapa sig en föreställning om att det inte ligger i våra händer, att det är utom vår kontroll: se nu kom den, undergången, inget vi kan göra något åt faktiskt, för det är inte vi som skapat den, den var redan bestämd sedan förut. Vi tvår våra händer och undviker bäst vi kan att se det uppenbara; att vi så gott som har dragit undan stolen för vår egen fortsatta överlevnad.

Visst, kanske är det så som experterna säger, att det inte finns fog för någon konspirationsteori utan att alla de hundratusentals fiskarna och krabborna faktiskt blev för kalla där i vattnet och frös ihjäl, att det inte är något märkligt alls med att 8 000 duvor plötsligt fick syrebrist samtidigt och att 3 000 koltrastar måste ha fått slag av nyårsfyrverkerierna – om inte något annat år så varför inte i år – men kan vi inte bara för en liten stund ändå låtsas att vi förstår vad vi håller på med? Att vi begriper att vi utarmar alla tänkbara ekosystem vi kan finna, släpper ut gifter till höger och vänster som om vi levde i en vildavästernfilm där hjälten lever utan tanke på en morgondag.

Får jag be om att få påminna om bina? För det är de som skrämmer mig mest. Inte de personligen, men att de håller på att utrotas. Fåglar och fiskar ser vi när de dör i massor, bina bara slutar komma och hjälpa till med pollineringen. De är så små att det inte märks särskilt mycket till att börja med, i alla fall inte visuellt; men jag kan lova er, det kommer att märkas.
Om vi ska tala om verklig katastrof så är det vad som kommer att hända om bina försvinner helt. Då är det inte mycket kvar att tala om sedan. Och varför dör de? Armageddon? Ragnarök? Den Stora Undergången? Nej, ett mänskligt påfund: bekämpningsmedel. De förgiftas av oss.

Jag har skrivit till Naturskyddsföreningen för att få veta om någon där vet vad det är fråga om när det gäller fåglarna, fiskarna och krabborna. Jag har ingen bibel och jag har ingen bok om år 2012. Jag tror nog inte på jordens undergång, men jag får allt svårare för att inte tro på mänsklighetens.
Nu sitter jag här och väntar på svar från någon expert och hoppas att personen i fråga inte ska säga att cikliderna därhemma minsann har det bra. För i sådana fall kommer jag att sucka och säga: prova att släppa ut dem från akvariet, möjligtvis utanför Floridas guldkust, så kan du ju höra av dig sen, när du vet hur det går. Kallt vatten, jo jag säger då det. Tänk på bina.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.