Står vi inför början till ett allmänt uppror i hela regionen?

31 januari 2011

Nyheter, Utrikes

Ingenting kommer längre att vara sig likt i arabvärlden, skriver Benny Åsman. Riktningen är utstakad, även om många bakslag väntar på vägen.
En doft av jasmin sprider sig från land till land.

Det första folkliga upproret i arabvärldens historia störtade diktatorn Ben Ali på mindre än en månad. Medan revolutionen i Tunisien bryter väg sprids protesterna över hela den arabisktalande världen.
I Egypten krävde tiotusentals demonstranter president Mubaraks avgång och ett slut på tortyr och korruption. Mumien Mubarak styr med järnhand sedan 1981 och nu verkar bägaren vara full.
I Jordanien har de fackliga organisationerna organiserat flera protester med tusentals deltagare mot dyrtiden och krävt premiärministerns avgång. I Algeriet går det inte en dag utan sammanstötningar mellan demonstranter och kravallpolis. Landets ungdom kräver arbete och ett slut på korruptionen.
I Jemen demonstrerade häromdagen hundratals journalister och krävde att en kvinnlig kollega friges. Hon leder en organisation som sticker fundamentalister i ögonen – Kvinnliga journalister utan kedjor.
Står vi inför början till ett allmänt uppror i hela regionen? Är det möjligt att de auktoritära och korrupta regimerna kommer att falla som käglor av en tunisisk strike?
Det är för tidigt att spå om den närmaste framtiden. Det råder trots allt stora skillnader mellan ett land som Tunisien och Egypten, för att inte tala om Jemen. Men ett är säkert – inget kommer längre att vara sig likt. De arabiska folkmassorna har börjat kasta av sig förtryckets ok. Det kommer säkert att ta tid och mötas av bakslag. Men riktningen är utstakad.
En frisk vind av civila uppror sveper in i de unkna rum där alternativen sägs vara demokrati serverad med bajonetter eller islamsk fundamentalism.

Revolutionens vågor stiger – regeringen bygger skyddsvallar
Det har gått två veckor sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987. Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av dem som i decennier hållit mördaren under armarna.
Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCD:s ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.
Hittills har eftergifterna inte lett till det lugn som regeringen hoppades på, och inför det fortsatta kravet på att regeringen ska avgå lovade häromdagen premiärministern Ghannouchi att en ny regering ska presenteras onsdag 26 januari. Men om de avskydda ministrarna från RCD sitter kvar, då finns det små chanser att protesterna avtar. Demonstranterna kräver ett totalt brott med Ben Alis arvtagare.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTT:s styrelse säger i ett uttalande 21 januari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och utlyste en total lärarstrejk från måndag 23 januari till finish. Strejken som följdes till fullo satte stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen samma dag. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

I lördags och söndags spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödsskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.
Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater, för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch. Efter polisernas demonstration drogs de helt bort från Tunis gator och armén tog över deras roll.
Armén har hittills inte deltagit i repressionen mot demonstranter. Men det finns anledning att varna för den roll som militären kan komma att spela inom kort. Det går rykten på gatorna om militärkupp, och arméchefen Rached Ammar uppmanade häromdagen demonstranterna utanför stadshuset att de borde lämna regeringen i fred och låta den arbeta i fred.
– Vår armé är revolutionens garant, sa den populäre arméchefen och lovade att arbeta inom konstitutionen. Problemet är att konstitutionen var skräddarsydd för Ben Ali, och att låta Ghannouchis regering arbeta ifred innebär att RCD:s grepp över statsapparaten består.

Ett annat hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok. På dagstidningarnas redaktioner har chefen kastats ut och journalisterna tagit över kontrollen av redaktionen. På Radio Mosaique slängdes också chefen ut. I staden Talha har administrationen under RCD:s ledning ersatts av en stadskommitté med representanter från hela det civila samhället. Det kan vara en viktig väg framåt för att bryta ned den statsapparat som ännu ligger i RCD:s händer.
I söndags ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget “på stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder, men den är inte oframkomlig.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.