Per Oscarsson, du fattas

07 januari 2011

Krönika, Nyheter

Vad minns man av en människa som precis har gått bort? Röstens tonfall, skiftningar i anletsdrag, humör som drar över ögonen? Ofta nog tysta minnen.
Men det är en sak när det rör sig om en nära vän eller bekant, då finns det tid för den första ordlösa sorgen. När det gäller en offentlig människa som alla tycker sig känna men inte många har kommit in på livet – som har en särskild plats i det kollektiva minnet – då handlar det mera om uppfattningar, personen måste beskrivas omedelbart, innan man ens vet om han verkligen inte är med oss längre.

Mycket har det hunnit skrivas om Per Oscarsson i efterdyningarna av att hans och hustrun Kia Östlings hus utanför Skara brann ner till grunden natten till nyårsafton. Skådespelaren har i olika artiklar beskrivits som bland annat överraskande, irrationell, makalös, varm, expansiv, misstänksam, klok, gycklande, genial, idealistisk och teatral. Det är som om vi fångar upp honom med ord så att döden inte ska bli lika obarmhärtig. Och det är vackert att vi gör det.
Inte lika vacker är hetsen kring familjen, hur media försöker få uttalanden från parets olika barn och tvingar sig på mitt i det totala chocktillstånd som familjen måste befinna sig i. Våra ord kan inte göra branden mindre obarmhärtig för de anhöriga så därför borde vi låta dem vara ifred tills de själva vill, om de vill. Det är också tråkigt att Kia Östling är så osynlig i texterna men det är svårt att hitta information om henne. Att även den här texten får en huvudperson går inte att undvika; minnet ska ristas över en av vår tids mest folkkära skådespelare.

Per Oscarsson, det första jag tänker på är den oerhörda närvaron i hans rolltolkningar; och även i de få intervjuer jag sett. De där ögonen som sken och fäktades om vartannat. När han spelade Borka i Ronja Rövardotter, Orvar i Bröderna Lejonhjärta, reservmorfar i Kan du vissla Johanna. Han hade alltid något lite skrämmande över sig trots den vänliga uppsynen; på något sätt kontroversiell och svårläsbar.
Det är inte den ständigt påtalade och härligt provocerande stripteasen i det koketta Hylands Hörna 1966 som dyker upp utan den fullkomligt genialiska tolkningen av Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton, som kanske kan få börja visas regelbundet i SVT igen, på den rätta dagen.

En av våra största skådespelare har gått ur tiden, skriver många nu. Samtidigt förundras de över att han inte skaffade sig fler stora roller, att han nöjde sig med att spela Polisen i Strömstad och annat som inte räknas lika högt som till exempel en tolkning av Kung Lear på Dramaten. Men det är just detta som gör honom unik. Att han inte verkar ha velat glida på kändisskapet särskilt mycket. Att han snarare spottade det i ansiktet och mumlade något ohörbart om skiten. Bara en sådan sak som att han tackat nej till Ingmar Bergman en gång – och således aldrig mer blev tillfrågad av den långsinte mannen – känns hedervärt och det ger också prov på den integritet som på något vis alltid strålat kring Per Oscarsson. En salig blandning av introvert och extrovert, av flödande spontanitet och bitande exakthet.
Hemligt plirande stannar han kvar bland oss som en påminnelse om att det inte är farligt att väcka förargelse och att det i grunden handlar om att leva; på vilket sätt man än väljer att göra det – i rampljuset, bland Hollywoods storstjärnor, eller ifred för världens buller på landsbygden i sällskap av familj och hästar. Jag hoppas innerligt att det finns en kopia på de femhundra sidor memoaranteckningar som kanske fanns färdigskrivna i Per Oscarssons dator. För jag skulle så gärna vilja höra hans syn på historien.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.