Mycket förtvivlan och lite hopp

08 januari 2011

Krönika, Kultur, Nyheter

Det här är egentligen ingen sammanfattning av ett gånget år. Jag tror inte på att göra bokslut eftersom tiden är en flod som vi snabbt och hänsynslöst forslas i som timmerstockar. Vi stöts och blöts mot varandra och det finns ingen gång vi kan säga att: nu är det över; förrän det verkligen är över. Nej, det här är ingen riktig sammanfattning och det är säkert heller inte kronologiskt ordnat i raka led. Kanske får jag inte ens ordföljden rätt.
Det här är en liten klagosång av hopp och förtvivlan.

Jag minns inte riktigt hur det började. Men plötsligt var det 2010 och vi stod där och skålade och raketerna smällde och dånade och himlen lystes upp av konstgjorda färger. Sedan gick en tid och det blev 2011, storm och oväder blåste om knutarna och fyrverkeripjäserna osade som om de hade varit artillerield. Nere vid havet den första morgonen därefter vilade molntäcket gråblått alldeles över den stilla vattenytan i väntan på något oskönjbart medan silhuetten av ett stort tankfartyg strävade sig fram vid horisonten. Och jag tänkte: Är det möjligen krig nu? För mellan två siffror hinner det hända mycket och mycket har hänt.

Mycket har också bara varit som vanligt, som att alla liv inte räknas som lika mycket värda. Som jag har förstått det så går det till exempel minst tio döda palestinier på en död israel. Sådan matematik fortsätter att göra mig förbryllad och jag lyckas aldrig få det att gå ihop. Inte heller sådant som att det är möjligt att attackera fredliga hjälpsändningar utan att det leder till mer än en reprimand. Ajabaja och fy på sig. Sen är det bara bra igen. Vi kan ju blåsa på dem som är döda och se om det gör mindre ont.
Men det har väl inte bara varit trasigheter? Nej, folk har släppt vad de haft för händerna och gått ut och protesterat också, det har de gjort. Det har ropats och skanderats, för allas rättigheter, mot diskriminering, för Gaza, mot ockupation; och i London dansade och slogs studenter för sina rättigheter.

Det är bara det att det är så fruktansvärt frustrerande att det kan få vara så här: att en vit svensk kan skjuta och skjuta på folk han tycker ser ut som invandrare utan att det leder till att alla vita människor står kollektivt anklagade – eftersom ju västerlänningar är individer, medan en man med utländsk bakgrund som använder sig själv som bomb på ett shoppingstråk, där ju människor faktiskt har annat att tänka på än att svenskar deltar i kriget i Afghanistan – gör att alla muslimer, alla invandrare överhuvudtaget egentligen, står ansvarskyldiga och måste gå ut och göra kollektiv avbön och bete sig ännu mer normalt än vanligt, eftersom muslimer är ett kollektiv; som vi ju alla vet.
Det allra mest frustrerande är att man i en tidning för journalister kan läsa att bombdådsmannen inte hade någonting med något att göra, att det inte går att skylla på krig och Lars Vilks och liknande. Att det bara handlar om ren och skär galenskap. Detta gör mig ännu mer förbryllad. Jag förstår inte hur det går ihop. Hur kan det inte finnas ett samband? Krig och trakasserier har väl alltid resulterat i desperata handlingar. Ingenting och ingen går att klippa ut ur sin tids sammanhang som en klippdocka som man kan byta kläder på hur som helst när man vill.

Förtvivlan och hopp. Hopp och förtvivlan. En kväll i september grät jag bittra saltstingande tårar när Sverige föll för den rådande trenden i Europa och röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen. Bara namnet ger mig kalla kårar och jag ville inte riktigt tro på det, men i den allmänna förvåningen hittade jag återigen ämne för förbryllning: Vem kunde ha undgått att se vartåt det lutade? Vem kunde vara så naiv att tro att Sverige skulle stå rakt i ryggen i orubbat bo när resten av Europa fallit till föga för främlingsfientlighetens lismande populistiska hatpropaganda?

Sedan kom en aning hopp i alla protester och politiska diskussioner som följde på valet. Samma hopp som väcktes under demonstrationerna mot stormningen av Ship to Gaza i maj. Men hopp har svårt att hålla liv i sig när tystnaden så snabbt lägger sig som ett dovt bomullstäcke över debatten och rasister i riksdagen blir vardag och alls inget att oroa sig så värst mycket för, egentligen.

Jag vet att det är så mycket mer som har hänt, men det här är ingen ramsa att rabbla för att visa att man visst kommer ihåg precis alla detaljer. Det här är bara några brottstycken på en höft, ett rågat mått och lite till. Jag vet att jag borde avsluta med en stor fanfar av något slag och hopp om bättre tider, men jag väljer mina ord ur andra gömmor och där ligger Dante Alighieri och skvalpar: ”The hottest places in hell are reserved for those who in times of great moral crisis remain neutral (De varmaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av stor moralisk kris behåller sin neutralitet).”

Emma Lundström
emma@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.