Misären som reflektionsyta för ett kväljande välmående

31 januari 2011

Film, Kultur

Medan åren går, Regi: Mike Leigh, I rollerna: Jim Broadbent, Ruth Sheen, Lesley Manville m. fl.
Hällande regn, blommiga tyger, gråa småstäder, prunkande grönska och kolonilotter – hyfsat allmängiltiga saker. Ändå framstår de som så engelska att smaken av det där rena svarta teet av typen PJ Tips frammanas av hjärnan och lägger sig på tungan när Mike Leighs nya film ”Medan åren går” spelas upp på bioduken.
Filmen kretsar kring ett par i övre medelåldern, komiskt nog med namnen Tom och Gerri – spelade av Jim Broadbent och Ruth Sheen – som har det hyfsat bra. De verkar älska varandra, har jobb som de gillar och en välartad son – som de i och för sig tycker borde skaffa sig en flickvän snart. Deras liv puttrar på. De njuter av sina middagar, sitt påtande på lotten, sin samvaro och sin gemensamma – smått överseende och lite överlägsna – syn på dem det inte går så bra för; nämligen vännerna.

Mary, drabbande gestaltad av Lesley Manville, är sekreterare på sjukhuset där Gerri jobbar med psykologisk rådgivning. Det lyckade paret har ofta förbarmande med den vinpimplande, överdrivna, barnsliga kvinnan som vill vara tjugo år yngre än den medelålder som hon faktiskt uppnått. Det är som att de genom att ta hand om henne och lyssna på hennes ensamhetsfyllda fyllesnack då och då cementerar känslan av att de själva är lyckligt lottade. Mary går bara lite för långt ibland och måste sättas på plats, till exempel när hon blir svartsjuk på den flickvän som det lyckade parets son till slut skaffar sig – och som är så beklämmande insmickrande i förhållande till de möjligen blivande svärföräldrarna att det inte är långt till kväljningarna.

En annan misslyckad vän är Ken (Peter Wight), en man som vräker i sig mat och alkoholhaltiga drycker och vars kroppshydda utstrålar så mycket osundhet att den egentligen lika ensamma Mary går omvägar när de råkas och inte på något vis vill förknippas med honom.
Sedan finns Toms bror Carl i en deprimerande småstad där det lyckade paret får skrapa upp honom och ta med honom hem när frun dör (tar livet av sig?) Carls son är lika svartklädd och explosivt aggressiv som vanligt i skildringar av missanpassade unga män i småstäder i England.

Det är inte ATT det lyckade paret är så lyckat som de framstår som så outhärdliga, det är att de liksom flyter ovanpå och inte egentligen verkar bry sig särskilt mycket om dem som det inte går lika bra för – annat än som reflektionsyta för deras eget välmående.
Trots att de ju faktiskt bjuder in de trasiga människorna i sitt hem och bjuder dem på ännu mer vin och konverserar artigt med dem och till och med låter dem vara med när de ska äta middag med den nya svärdottern, så är de inte riktigt närvarande i sina omsorger om de olyckligt lottade.

Även om det är lätt att till en början få för sig att det är meningen att vi ska dra på munnen åt den trassliga sekreterarens tonårsfasoner och upprepade försök att tala om att hon har det bra medan hon bevisar motsatsen – och kanske möjligtvis lite också åt den överviktige vännen och den extremt tystlåtne brodern som verkar vara kvar i ett murrigt sextiotal, – så fastnar leendet innan det når smilgroparna. Det är istället till ett sorgset vemod över allas vår i slutänden så totala ensamhet som eftertexterna rullar.
Men missförstå mig rätt: det är England, det är ibland mycket vackert filmat, det är vältaliga tystnader mellan välskriven dialog; och det är ett år som går.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.