Massakern och tebjudningen

24 januari 2011

Kommentar, Nyheter

Kan man dö av en kopp te?
På en oförarglig tebjudning. På ett Tea Party?
Knappast. Bara om Agatha Christie varit framme och spetsat någon kopp med arsenik.
Men om gästerna på bjudningen inte bara mumsar kakor, små snittar och sörplar på sitt te. Om de inte bara pratar väder? Tänk om alla upprört pratar om att göra slut på en nyinflyttad granne och gör pricktavlor med bilder på de nya främmande familjemedlemmarna.

I USA försöker det politiska etablissemanget och media att så gott det går skyla över de ideologiska ”markörer” som vi än så länge fått när det gäller banemannen från Tucson, Jared Loughner. Ingen koppling får göras med den ärkekonservativa Tea Party-rörelsen. ”Detta är ett dåd av en vettvilling och har ingenting med politik att göra”.
Regionens sheriff däremot, Clarence Dupnik, som är 76 år gammal och därför inte behöver tänka på att bli omvald, slog snabbt fast att: ”Arizona har blivit USA:s gravsten med sina mjuka vapenlagar och alla de i media som dag ut och dag in inflammerar opinionen med retorisk svavelsyra som skapar hat, misstroende och paranoia om hur regeringen fungerar”.
Vi kan börja med tebjudningens pricktavla.
Den beskjutna Gabrielle Giffords har röstat för Barack Obamas sjukvårdsreform och vänt sig mot Arizonas hårda immigrationslagar och hamnade därför på den famösa hemsida, som rörelsens mest lysande stjärna Sarah Palin lagt ut. Där har hon haft bilder på de mest hatade motståndarna i kongressen och sedan ringat in dessa med riktpunkten eller ”hårkorset” i kikarsiktet på ett gevär. Allt smyckat med texten ”Nu laddar vi om”.
Giffords motkandidat i fjolårets kongressval, förre marinsoldaten och ”tepåsen” Jesse Kelly, organiserade en tillställning där hans supporters fick skjuta med automatkarbinen M 16 under mottot ”Hjälp till med att få bort Gabrielle Giffords”. Under valkampanjen samlades dessutom hans anhängare varje vecka utanför hennes kontor med plakat om att ”Dags att ladda om” eller att ”På det ena eller andra sättet ska du bort”…

Ser man på de videosnuttar som Loughner lagt ut på nätet är de fulla med retorik från Tea Party-rörelsen och mediakampanjer från Fox News, ABC och Rupert Murdochs tidning The Journal. Loughner rasar mot ”Den andra konstitutionen” vilket i denna politiska miljö betyder de två tillägg i konstitutionen som kom efter det amerikanska inbördeskriget. Förbudet mot slaveri och rätten till medborgarskap för alla barn födda i USA. Det senare har republikaner i kongressen just nu lobbat för att få bort med innebörden att hindra alla nyfödda barn till illegala invandrare att få rätt till medborgarskap.
När Loughner i en video utropar ”Nej! Jag vägrar att betala en skuld i en valuta som inte baseras på värden i guld eller silver”, kan detta för oss svenskar låta som tokerier, men i USA är det en av de mest välkända parollerna från talkshow-stjärnan Glenn Beck i Fox News och betyder ett kategoriskt nej till nya offentliga utgifter. Tea Partyrörelsen är givna motståndare till aborter och Loughner utbrister också att ”en kvinna som begår abort är terrorist”.
Till sist har både Fox News och New York Times rapporterat att han åtminstone är influerad av den rasistiska rörelsen kring nät- och förlagshuset American Renaissance. En rörelse vars ägare, Pioneer Found, med pseudovetenskapliga argument försöker hävda att olika människoraser har olika intelligens m m. Därför är man för rasåtskillnad. Som kuriosa kan nämnas att rörelsen stort hyllade Sverigedemokraternas valframgångar i höstas.
Uppenbart finns det i USA en politisk malström som nu har blivit en mardröm.
När Giffords pappa i amerikansk media fick frågan om hans dotter hade några fiender, kom repliken snabbt, ”Hela Tea Party”.

Vid den nationella sorgehögtid som sedan arrangerades i Tucson, Arizona, fick vi se och lyssna till predikanten Barack Obama. Jag prövade med att blunda och hörde då inte längre presidenten i Vita huset utan i retoriken. Ja, till och med i hans stämma och i hans tonfall hörde jag i stället Martin Luther Kings underbara röst.
Obama inledde med en tröstande psalmvers och vände sig sedan till Bibeln: ”Skriften säger oss att det finns ondska i världen och att fruktansvärda saker händer som undgår människans förstånd”, menade han. ”Hemska saker händer och vi måste akta oss för enkla förklaringar. Ingen av oss vet vad som utlöste attacken och vad som kunde gjorts för att förhindra den”. Likt en nutida Messias kunde han också berätta att Gabrielle Giffords hade öppnat sina ögon för första gången strax efter hans och hustruns besök på sjukhuset…
Hans starka tal vädjade om försoning. Visst, i en passage fanns en liten åder av underförstådd kritik mot den republikanska extremhögerns uppskruvade och ofta våldsamma demagogi: ”Vi måste tala med varandra så att vi läker och inte sårar”. Men huvudådern var en enda lång vädjan om gemenskap. ”De krafter som söndrar oss rår inte på de krafter som enar oss. Våra förhoppningar och våra drömmar är gemensamma.”

Självklart har sorgen sin tid, och ingen människa med vanligt vett ställer till med politisk agitation vid en minneshögtid. För stunden avstår man, böjer huvudet och utelämnar det svåra. Men Obama böjde inte bara huvudet inför döden och bad om tröst. I sitt sammanhang lyfte han medvetet, med Bibelns hjälp, in ett mycket bestämt politiskt budskap. Han vädjade helt enkelt om klassförsoning.
I min bokhylla finns de två delarna av John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939. Tummade och sönderlästa. Boken är nobelpristagarens mästerverk och skildrar dramatiken med värme- och torkkatastroferna i den amerikanska Mellanvästern under 1930-talet med alla dess utblottade jordbrukarfamiljer. Romanen återkom året senare i en oerhört stark filmatisering av regissören John Ford. Henry Fonda spelade Tom Joad, en utarmad bonde som i en odödlig scen ligger på den av hettan och jordstormarna helt uttorkade och uppspruckna marken. Familjen Joad har som alla grannar berövats sin egendom av de giriga bankerna. Skörden och med den alla inkomster har bränts bort av solen. Lånen förfaller utan betalning och där på knä, bokstavligen i stoftet av allt han ägt, blir Joads fråga rakt in i kameran:
”Vem ska jag skjuta?”
En replik som var – och är – naturlig i detta land präglat av så mycket våld. Först fördrivning och utrotning av kontinentens indianer. Sedan ett blodigt inbördeskrig där slaveriet avskaffades. I det mexikanska kriget i mitten av artonhundratalet erövrades Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, New Mexico och delar av Arizona (!). Två världskrig däremellan och sedan ständiga imperialistiska strövtåg. Vietnam i går. Irak och Afghanistan i dag. Det är våld i varje por av det amerikanska samhället och dagarna efter massakern i Tucson mer än fördubblades symboliskt nog (!) försäljningen av mordvapnet, en halvautomatisk Clock 19 i stadens stora vapenaffärer. I delstaten är det nästan lika lätt att köpa ett mordvapen som en ny mobil.

Under såväl 1930-talet som i dag är det i Amerikas Förenta Stater en stenrik överklass som residerar över ett brutalt klassamhälle. Det var de på pengar så lystna storbankerna som besegrade familjen Joad i Steinbecks roman, och det är Goldman Sachs, JPMorgan Chase och alla andra finansiella girigbukar på Wall Street som härskar i dag.
På samma sätt som under 1930-talet har miljoner amerikanare kastats ut i arbetslöshet eller kortvariga deltidsjobb. Hundratusentals familjer har fått lämna över sina hus till bankernas indrivare. Femton procent av befolkningen räknas som fattiga, och i stormens centrum ligger Arizona. Där är det arbetslöshet och otrygghet som utgör den grå, hopplösa vardagen för ett otal människor. Etthundrasextio år efter USA:s erövring av Arizona har som en historisk ironi dessutom hundratusentals ”latinos” återvänt till sina ursprungsområden. I kölvattnet på den ekonomiska och sociala krisen har ”nybyggarlandet” därför fått svåra motsättningar med både laglig och illegal immigration.
Barack Obamas regering har gett ett enda kategoriskt svar på landets svåra ekonomiska och sociala kris: Fortsatta krig och ett hundraprocentigt stöd åt storbankerna. Landets borgerliga tvåpartisystem och dess förfallna fackföreningsrörelse innebär att det inte finns någon större samhällelig kraft som kan artikulera människors förtvivlan i politiska banor där kapitalismen kan ifrågasättas.
I stället är det den republikanska högern, Tea Party-rörelsen och extrema våldsinriktade, mer eller mindre fascistiska grupper som fiskar i allt det grumliga vatten som rörts upp. Hur hela profilen ser ut för Jared Loughner som var baneman vid massakern, vet vi inte. Men tillräckligt mycket har kommit fram för att de ideologiska markörerna ska bilda ett mönster. Men en sak är klar. Hans förvridna hjärna har fått energi från Arizonas extrema högermiljö. Deras svar på hans fråga om vem han ska skjuta har kort och gott varit Gabrielle Giffords.

Göte Kildén

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.