Katastrofen är nära i Syndaflodens år

24 januari 2011

Böcker, Kultur

Boken: Margaret Atwood, Syndaflodens år, Norstedts förlag år 2010, Översättning Birgitta Gahrton

I Margaret Atwoods senaste romanen, Syndaflodens år, fortsätter hon sitt stora romandystopiska projekt som påbörjades med Orax och Crake (2003). Atwoods engagemang i miljöfrågor och andra civilisationsvillkor har fått henne att beskriva mänsklighetens förmåga att förstöra sina egna livsbetingelser. I en futuristisk mardrömsvärld i en nära framtid inträffar den stora apokalypsen ”den vattenlösa syndafloden”, en pandemi som utplånar större delen av mänskligheten. Miljöförstöring, genmodifiering, sexindustri, pandemier och mänskliga orättvisor – att Atwood tittar i samtiden råder det ingen tvekan om.

Från den svenska debuten med Upp till ytan (nu också i nyutgåva) i slutet av 70-talet fram till nu har Margaret Atwood hållit en stadig moralisk kurs genom olika litterära genrer. Hon återkommer ständigt till frågan om människans relation till naturen och hon återkommer också ständigt i Nobelprisspekulationerna. Inte helt sällan rör hon sig i närheten av science fiction. Atwood menar själv att det inte handlar om ren ”science” utan om ”speculative fiction” eftersom hon skriver om det som redan har hänt eller skulle kunna hända. Kanske en fråga om semantik med jag tycker nog att det gör skillnad när det gäller den samhällskritiska tyngden.

Syndaflodens år är en parallellhistoria till Orax och Crake och kan läsas helt självständigt. För oss som har Orax och Crake ännu i vagt minne känns miljön och atmosfären bekant. Till och med vissa personer återkommer. I Syndaflodens år utvecklar Atwood scenen med fler detaljer och inslag: människor kontrolleras och styrs av ett korrupt och världsomspännande säkerhetsbolag, fartblinda forskare har tagit genmanipulationen till nya höjder, boendet är segregerat i antingen sjaskiga plebsstäder eller i bevakade och avskiljda ”gated communities”, i mardrömslika paintballområden utmäts straff på liv och död och i det brutala patriarkatet utnyttjas kvinnor hänsynslöst. Syndaflodens år handlar alltså om en nära framtid och om vad som kan hända om de politiska och ekonomiska strukturerna kollapsar och respekten för naturen försvunnit. Och då har katastrofen ännu inte inträffat!

Romanen inleds med att Tobys och Rens öden förenas när pandemin har sköljt över mänskligheten. Det ironiska är att det laboratorieframställda viruset är en icke önskvärd effekt vid framställande av ett revolutionerande sexpiller som ska förlösa människornas kärlek. Bland de fåtal överlevande finns Toby och Ren, två helt olika kvinnor, men med gemensamma referenser visar det sig. Handlingen i Syndaflodens år rör sig växelvis mellan Toby och Ren och på olika tidsplan i förhållande till den stora katastrofen.

Toby har tidigt blivit föräldralös och när hon på egen hand ska klara sig i den ogästvänliga omgivningen blir hon hänsynslöst utnyttjad, först som stekbiträde på en hamburgerbar och senare som prostituerad. Hon räddas av en slump av personer från sekten Guds trädgårdsmästare. Hon är skeptisk och reserverad inför sektens budskap och hennes tillit till andra människor är skadad. Ren kommer från en helt annan bakgrund. Hon har vuxit upp i ett skyddat och privilegierat område och är obekant med den hotfulla och fula världen utanför. Även Ren hamnar hos Guds trädgårdsmästare. Hennes mamma rymmer från den trygga tillvaron för att ansluta sig till sekten, dock inte av ideologiska skäl. Den unga och oskuldsfulla dottern tar hon med sig. Vid den tidpunkten har Toby lämnat sekten, vilket också Ren kommer att göra.

Guds trädgårdmästare beskrivs ömsom som stolliga religiösa fanatiker, ömsom som sympatiska idealister. Men är framtidens hopp världsfrånvända, naiva hippievegetarianer med ledarkult och en helt egen skapelsemytologi? Knappast. Deras omtanke om naturen och den humanistiska åskådningen väcker förvisso sympati. Desto viktigare är att Guds trädgårdsmästare framträder som en motståndsficka, en rebellisk protest mot utvecklingens gång. Atwood balanserar det ondsint dystopiska med en närmast humoristisk klang. Bilden av deras boendekollektiv ”Edenklippan” på taket till ett nedgånget hyreshus kan inte annat än tas emot med ett leende.

Utan Atwoods hantverk och det angelägna budskapet hade det kunnat bli en medioker och banal historia. Men hon blandar skickligt de mest mörka insikterna med livets dråpligheter. En alltför genomgående svart och deprimerande framställning hade motverkat syftet. En viss öppenhet inför genren som sådan anbefalls emellertid inför läsningen. Då behöver man inte reta sig på överdrivna enskildheter i genmanipulerandets spår, utan kan istället hänge sig åt en glänsande fantasirikedom som är både intressant komponerad och som alltid i Margret Atwoods fall, skriven på ett intagande sätt.

Jan-Olov Carlsson
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.