En svart, läckande, bubblande sörja av människospillror

24 januari 2011

Kultur, Teater

Teater:
Det stundande upproret. Manus: Helena Granström. Regi, scenografi: Erik Holmström. Medverkande: Lisa Linnertorp, Albin Werle, Asta August m. fl.

Den kliande paniken ligger som ett genomgripande töcken över scenrummet och ingenting blir någonsin förlöst i Turteaterns tolkning av det franska samtidsmanifestet ”Det stundande upproret”, omarbetat till pjäs av författaren Helena Granström och iscensatt av regissören Lars Holmström.

Det är en mörk och mardrömslik tillvaro som skildras; där flyttkartongerna tornar upp sig och människor utan närvaro frågar hur vi mår utan att vilja veta det. Den stora fläkttrummans dova muller ackompanjerar de splittrade rollfigurernas klamrande, febrila tillstånd av tröstlöshet och det är svårt att skönja den minsta lilla gnutta hopp om mänskligheten i de psykotiska rörelsemönstren och icke-samtalen som utspelar sig mellan plötsliga avbrott i kompakt mörker då publiken sitter tyst, som i avgrundsdjup väntan på vad som komma skall… undergången?

Manifestet som pjäsen tar avstamp i är skriven av den franska gruppen ”Den osynliga kommittén” och är en starkt civilisationskritisk, postmarxistisk text som manar till det som titeln antyder: Uppror mot det rådande individualistiska samhället. Pjäsen saknar all form av kampanda som manifestet kanske har. Här handlar det om förlorade själar. Som ett collage över en Golgatavandring mot vår egen kollektiva död. Utbrända, manodepressiva, utan möjlighet att se vår omgivning och uppskatta den – eftersom vi måste sträva vidare hela tiden – famlar vi efter och misshandlar varandra.

Den mest centrala gestalten i föreställningen är en kvinna som inger känslan av att hon när som helst skulle kunna klösa ögonen ur sig för att hon är så in till döden utmattad. Hon har gjort allt precis som hon borde – arbetet, det sociala samspelet – ändå har hon inte tagit sig någonstans. Hon upprepar haranger som ”Det viktigaste är att jag fungerar så att jag kan gå till jobbet”, medan en annan kvinna, vars röst kommer ur högtalare, säger att ”arbete nu är det enda sättet för oss att existera på”.

Tröstlösheten igen: att ta sig framåt sittande i ett badkar på hjul. Någon gråter. Flera suger på sina fingrar och juckar till musik. Det är som en svart, läckande, bubblande sörja av människospillror som inte vet hur de ska göra varandra gott längre utan bara kan göra illa. En Kristusliknande gestalt jagas och misshandlas om och om igen och blir till slut ett offer för den genomgripande brutaliteten och råheten hos det osammanhängande kollektivet. Den centrala kvinnan försöker bygga ett hus av flyttkartonger men någon tycker att det går för långt och måste riva det. Plötsligt rasar hela fonden av kartonger och en sjungande kör dyker upp.

Det politiska budskapet är inte så tydligt som det kanske är i manifestet, men det finns där. Det säger att människorna är trasiga, att vi lever för falska värden, och frågar sig: vilka är vi idag? Vad har vi gjort med oss?
Slutsatsen blir att det katastrofala inte ligger utanför oss utan inom oss, i vårt förhållningssätt. Vi har gjort naturen till en pittoresk bakgrund till vårt prestations- och produktionssamhälle och kan inte förstå varför den går bakom ryggen på oss med sina miljökatastrofer och sammanbrott. Ser den inte att vi har fullt upp med att vara Någon?!
Pjäsens politiska budskap skulle kunna sägas ligga i att den pekar på kärlekslösheten, vår vägran att hålla om varandra när vi behöver det; bildligt talat.

Med näsan full av svart damm och magen full av en molande olust kliver vi ut ur pjäsen och tillbaka in i den vanliga vinterkvällen i Kärrtorps Centrum, Stockholm. Nyheterna rapporterar om ett stort antal döda i översvämningar på flera håll i världen och fåglar faller döda ned till marken. Oavsett rollprestationer och oavsett hur lyckad den här tolkningen av “Det stundande upproret” var så går det inte att komma ifrån att det krampaktiga tillståndet vi just har upplevt hade något relevant att säga om vår samtid. Pjäsen spelas till och med 16 februari.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.