En fransk Åkesson?: Marine Le Pen, Nationella Fronten, gör en vänstersväng

31 januari 2011

Nyheter, Utrikes

Liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program.

Med stor majoritet har Marine Le Pen nu valts av Nationella Fronten (Front National) till att efterträda sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.
Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet. Född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation än fadern och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.
Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sedan sett några problem med detta. För hans vidkommande har Algeriet alltid varit en fransk provins, en del av Frankrike och ska snarast införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni, och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.

Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:
”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. ”
I de senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Côte d’Azur fanns också Sonia Arrouas, en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar vidare att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”.

Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt.” ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling.”
När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism och formell rasism (judefrågan anses löst…), och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike.
En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Nationella Fronten för att i stället satsa på Sarkozy.
”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir därför ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska recept. Hon vill vinna tillbaka de väljare pappa förlorade.

Med ett samlat parti bakom sig kommer Marine Le Pen i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras.” Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…
Självklart fiskar partiet här efter Frankrikes alla arbetarväljare. Marine Le Pen gör en Åkesson när det gäller antisemitism och ohöljd nazism. Gör Åkesson sedan en Marine Le Pen och börjar agitera i fackliga och sociala frågor, mer statliga insatser med mera, ja, då är det risk för att han och SD i brist på mothugg tar ett språng till i opinionen.
För liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns i Frankrike, till exempel det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbarligen en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång.
Ska man klara denna utmaning, blir det i det franska presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram.

Göte Kildén
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.