Demokratiska Vänsterfronten har bildats

31 januari 2011

Nyheter

På fjärde dagen, efter tuffa debatter och i besvärliga kringelkrokar slutade i söndags den Demokratiska Vänsterfrontens första konferens.
Över 200 delegater och deltagare från Sydafrikas alla hörn hade sannerligen inte gjort det lätt för sig när de skulle grunda vad som i diskussionerna till slut kom att kallas en ”politisk front”.

Det brokiga mötet fick till slut lyfta sig i håret, i kamp mot tyngden från ideologiska motsättningar och gamla politiska oförrätter. Val av nationell ledning, beslut om tidning och fortsatt bygge av strukturer i provinserna togs på övertid. Men det blev till slut gjort. Processen som kallats Conference of the Democratic Left och som pågått sedan 2008 nådde till slut fram till sitt första mål.
Democratic Left Front kommer utan tvivel att bli en ny faktor i Sydafrikas politiska liv, om fronten överlever sitt första år av förtal och motkampanjer från regeringspartierna ANC och kommunistpartiet (SACP) vill säga, och − det poängterade många − om fronten förstår att manövrera rätt i sprickan mellan fackföreningscentralerna och regeringen.

Skärpt samhällskris
Förhållandet till den största fackliga federationen Cosatu är särskilt viktigt. Dess ledning har hittills stött ANC-regeringen, men det senaste året blivit allt mer öppet kritisk. Regeringen kan uppenbarligen inte bryta med sin nyliberala politik. Retoriken är ofta socialdemokratisk, men politiken ligger på räls, trots bytet 2008 från den impopuläre president Mbeki till populisten Zuma.
Fattigdomen och de växande klyftorna har gjort frågan om mat och rent vatten till ett dagligt problem för miljoner människor. Arbetslösheten är ”officiellt” 25 procent men i praktiken över 40 procent. Jordreform har i princip uteblivit. Det fortsatta statarlivet på landsbygden övervakas av stockkonservativa jordägare, precis som under apartheid. Hälsosituationen (hiv-epidemin och tuberkulos) är fortsatt krisartad. Mäns våld mot kvinnor och barn i kåkstädernas tröstlösa miljöer är förfärligt.
Och medan samhällskrisen skärpts har svinhugg och angrepp på allianspartners eller konkurrenter om poster blivit den stora underhållningen i tidningar och TV. Politiska mord förekommer internt i ANC. Det handlar om pengar. Sydafrikas politiska liv tycks bli allt mer smutsigt, korrumperat, auktoritärt och, värst av allt, villrådigt när det gäller att hantera landets stora sociala och ekonomiska problem.

Nav för solidaritet
Men där satt, i en stor föreläsningssal på Wits-universitet i Johannesburg, miljökämpar, feminister och kvinnoaktivister, metallarbetare från MEWUSA och den sedan tre månader ockuperade Time Line fabriken utanför staden, representanter från olika lokala förbund för arbetslösa och sociala fora av skilda slag, kåkstadsaktivister från det militanta Abahlali baseMjondolo, försvarare av homosexuellas rättigheter, lantarbetare från Sikhula Sonke, Mawubuye och CSAAWU tillsammans med representanter för 43 avskedade slakteriarbetare från Robertson i Västra Kap.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Dessa olika delegater − tillsammans med uteslutna medlemmar från det sydafrikanska kommunistpartiet, representanter från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och socialistiska afrikanistpartier, organisationer och grupper, tillsammans med enskilda som nyligen hört om konferensen på radio och helt enkelt gett sig iväg för att vara med − bestämde på konferensens första dag att alla beslut skulle fattas i konsensus!
Att alla kämpar för sig, och i-bland mot varandra och att denna politiska front, om den kunde upprättas, skulle kunna vara navet lokalt för att bygga solidaritet, upprepades av flera. ”Vi har inte haft elektricitet på flera månader. Jag är trött på mörker, stearinljus och romantisk afton varje kväll!”, skämtade en kvinna från kåkstaden Khailytshia utanför Kapstaden till skratt och jubel. ”Jag vet att Sydafrika kommer att vara annorlunda när den här konferensen är över!” hoppades en arbetslös från East London, ”Vi har avskedat bossarna, men nu måste vi få igång produktionen”, rapporterade en arbeterska från de hundra metallarna på Mine Line till stormande applåder och leverop.
Sådana inlägg, och trestämmig sång och dans på stället i varje paus, satte press på de mer ideologiska politiska grupperingarna att komma till avslut. Några ansåg att fronten upprättades för tidigt. Ett stadgeliknande förslag måste dras tillbaka i sista stund till förmån för några enkla organisatoriska beslut. Men ändå: Ingen ville, ingen kunde, tåga ut på sista dagen. Det var helt enkelt här det hände. Det gick inte att stå utanför.
Vi valde en nationell ledning. Vi beslöt att fronten ska ha en tidning. Vi tog ett aktionsprogram. Vi tog en underbart kraftfull politisk deklaration, med acklamation, sedan ändrings- och tilläggsförslag ropats i plenum. Och nu gäller det. ”Bygg underifrån, bygg rörelsen, utbilda folk om eko-socialism, kvinnans rättigheter och den solidaritetsekonomi vi kämpar för …”
”Pantzi med kapitalismen, ned med den!” och ”Viva, Democratic Left Front viva!” Leve Demokratiska Vänsterfronten, den leve!

Dick Forslund
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.