Corpus Delicti

17 januari 2011

Böcker, Kultur

Juli Zeh, Corpus Delicti, Weyler förlag 2010, Översättning Christine Bredenkamp.
Jan-Olov Carlsson har läst ett dystopiskt kammarspel om sjuklig sundhet
Juli Zeh är utan tvekan en av Tysklands mest intressanta unga författare. Hennas tidigare romaner, t.ex. Leklust och Fritt fall, har varit intellektuella glansnummer i form och innehåll. Med Corpus Delicti gör hon ett nytt kast, ett nytt ämne och en ny genre – dystopin. Ämnet är inget mindre än den totalitära staten kontra individen, och jämförelsen med Orwell och Huxley infinner sig osökt. Oberörd är man aldrig efter en Zeh-roman, allra minst som det rör sig om en tendensroman.

Är samhällets vård och omsorg detsamma som ett uteblivet individansvar? Det finns inget slut för debatten om individens eget val och ansvar kontra samhällets rätt och skyldighet att via regler och förbud göra intrång i det privata. Frågorna och svaren skickar stötvågor in i de filosofiska och ideologiska riktningarna. På senare tid har den personliga integriteten varit mest i fokus, inte minst kring FRA-debatten, men också den nyss avslutade valrörelsen avspeglar hur frågor om individ kontra kollektiv alltid är närvarande. Det må röra sig om skolpolitik eller föräldraförsäkring. Eller varför inte i frågan som Juli Zeh tar sin utgångspunkt, samhällets vård- och omsorgstanke över dess medborgare.

Corpus Delicti är alltså en dystopisk framtidsroman. Året är 2058 och det rena förnuftet har segrat över ideologierna. På vägen offrades demokratin. ”Metoden” kallas systemet och uppgiften är att främja medborgarnas hälsa och välbefinnande. Det är förbjudet att röka. Alkohol, kaffe och andra osunda vanor från det depraverade 1900-talet är också förbjudna och det är straffbart att använda sig av dem. I de kliniskt rena miljöerna finns regler för fysisk kontakt, äktenskap ska föregås av att Centrala partnerskapsförmedlingen matchar kompatibiliteten av immunförsvaren, husdjur är förbjudna och att vistas i naturen har starka restriktioner. Sjukdomar är på väg att utrotas och samhällets kostnader för vården har bringats ned till ett minimum.

I detta hälsofixerade samhälle lever Mia Holl, en ung och ambitiös biolog. I likhet med alla andra medborgare rapporterar hon regelbundet sin hälsostatus och genomför det obligatoriska motionscyklandet i vardagsrummet. Hon har ingen anledning att ifrågasätta sitt sunda och prydliga liv. Jämvikten i Mias liv rubbas emellertid när hennes bror anklagas för våldtäkt och tar sitt liv i häktet. Han nekade till anklagelserna och trots till synes övertygande bevisning tror Mia på hans oskuld. Deras syskonkärlek har varit stark och intim och Mia vill rentvå hans rykte.
I den juridiska processen och rättsskandalen som uppdagas konfronteras Mia med Metodens främste offentlige förespråkare Kramer, en mediakändis och journalist. Den allvarligaste anklagelsen mot brodern är egentligen inte våldtäkten, utan att han vägrat underordna sig Metoden och försatt sig själv i ohälsa. Att ta sitt eget liv är det värsta av alla brott eftersom det undergräver hela tanken om att kroppen inte är ens egen utan samhällets egendom.

Mia börjar tvivla, ivrigt påhejad av sin egen tankekonstruktion ”den perfekta älskarinnan”. Kärleken till brodern Moritz är starkare än lojaliteten till Metoden. Moritz hade genomskådat förtrycket och medvetet begått Metodfientliga aktiviteter. Mia vill egentligen bara vara ifred, men hon sugs in i Moritz rebelliska upprorstankar och blir själv ett hot mot Metoden. Så länge man accepterar Metoden råder en subtil repressiv tolerans, men skrapar man på ytan finner man en fascistisk hälsodiktatur som inte tillåter något utrymme för individens rätt att bestämma över sin kropp. Det har med andra ord gått lite längre än när Socialstyrelsen nöjer sig med att rekommendera rätt antal brödskivor.

Romanen är som ett kammarspel som utspelar sig antingen i Mias vardagsrum eller i rättssalen. Den rationalitet och känslokyla som beskrivs får ett effektfullt estetiskt uttryck i Zehs avskalade och kallt tillrättalagda prosa. Det märks att romanen först var skriven som en teaterpjäs. De rumsliga scenerna är som akterna i en pjäs och den intellektuella dialogen har större företräde än den litterära gestaltningen. Det gör att Corpus Delicti skiljer sig märkbart från hennes tidigare romaner. Juli Zeh brukar sällan smeka sina läsare medhårs, det gäller i högsta grad denna roman. Läsningen kräver koncentration, men om man lyckas hålla den, är Juli Zeh en av de intressanta författarna idag, alla kategorier.

Demokratin är inte en självklarhet och de totalitära tendenserna som finns i kraftig utveckling även i de så kallade utvecklade demokratierna ska inte underskattas. Juli Zeh driver, metodiskt och konsekvent, tendenserna i samtiden till deras yttersta konsekvens. Hon ifrågasätter de ytliga skönhetsidealen och kroppsfixeringen. Hon belyser medias och rättssystemets osjälvständighet till statsmakten. Tyngdpunkten i romanen ligger i statsmaktens ökande kontroll och övervakning av medborgarna. Demokratin är helt riktigt frihetens försvar. Men demokratin som kollektivistiskt system kan också innebära begränsningar i individens fria val. Zehs dystopi varnar för en utveckling som tar för lite hänsyn till den personliga integriteten. En lika skrämmande dystopi skulle kunna skrivas om ett samhälle där individens rätt till ett okränkbart fritt val gällde som norm.

Jan-Olov Carlsson
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.