Rebellen Strindberg

17 januari 2011

Kultur, Kulturkrönika

År 2010 uppmärksammades i vissa kretsar som Bernadotteåret. Inte bara för att Victoria och Daniel gifte sig, utan huvudsakligen för att det var två hundra år sedan Victorias farfars farfars farfars far Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, och att kronan har bevarats inom familjen B.
Nu bor kronprinsessan och hennes ”man av folket” i Haga slott uppe i norra Hagaparken i Solna. Som kontrast till denna sagovärld som tyvärr är alldeles för verklig, står på ett berg i Bellevue i andra änden av parken en staty över Sveriges störste revolutionäre republikan genom tiderna, August Strindberg. Ett stenansikte evigt blickandes bort mot fienden i Hagaslottet.

Nästa år är Strindbergsåret till minne av att det är hundra år sedan denna Sveriges underbart anti-svenska nationalskald köttsligt gick bort. Eftersom det börjar dra ihop sig har högerregeringen Reinfeldt nu – tydligen mycket motvilligt – gått med på att staten ska lägga den symboliska summan 200 000 kronor på att uppmärksamma Strindberg under Strindbergsåret 2012. Det är ett patetiskt litet belopp som ska jämföras med de 27 miljoner kronor som staten satsade på minnet av Carl von Linné under Linnéåret 2007. ”Som att spotta i havet” säger Strindbergsmuseets chef Stefan Bohman.

Under sin levnad var rebellen Strindberg hatad av borgarklassen. Det är egentligen inte så konstigt att borgarna hundra år efter hans död fortfarande ogillar honom, och kanske till och med är rädda för honom och det han står för.
Att författaren Strindberg trots sina mäktiga fiender ändå är så erkänt stor i Sverige beror mycket på det socialdemokratiska 1900-talet, och socialdemokratin var betydligt radikalare i kultur än i politik.
Det är tragiskt att Sverige hundra år efter Strindbergs död fortfarande är en monarki, och att den reaktionära högern har tagit tillbaka regeringsmakten.

Per Leander
intis@internationalen

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.