”Låt de fria teatrarna leva!”

24 januari 2011

Nyheter

Emma Lundström tittar på Stockholms nya kulturskandal.
En gråruggig tisdagseftermiddag vilar över ett Stockholm där vattenpölarna över blankisen bildar sjöar som vi måste ta oss förbi så att alla ser ut som att de leker Inte nudda golv. Utanför stadshuset står en klunga människor och försöker hålla uppe värmen, några har scenkläder på sig, andra bär plakat som säger: ”Låt Fria Teatern i Högdalen leva!” Vi väntar på ett beslut.

Innanför murarna sammanträder Kulturnämnden. Den behandlar ett förslag från Kulturförvaltningen. Ett förslag som skulle innebära slutet för flera fria teatergrupper i Stockholm, bland annat Fria Teatern i Högdalen som med sina 40 år på nacken är en av Sveriges äldsta fria grupper. Med först halverat stöd, så kallat omställningsbidrag, och sedan inget alls är det svårt att se hur verksamheten skulle kunna fortgå. Därför framstår förslaget som ett plötsligt bödelhugg och har orsakat ett mindre ramaskri i pressen: så här får man inte göra! Hur kan man dra undan stolen för en teater som förra året gjorde en hyllad uppsättning av Lars Noréns ”Höst och vinter”?
Beskedet som i princip är en nedläggning kom för en och en halv vecka sedan, mitt i de nu pågående repetitionerna av en ny Norénpjäs.
– Det slog ned som en blixt från klar himmel, säger en av Fria Teaterns konstnärliga ledare, Birgitta Sundberg, när vi når henne på telefon några timmar tidigare.
– Vi har ingen plan B för det får helt enkelt inte gå igenom, det är för fräckt mot Högdalen och folket i Söderort, säger hon och berättar att förslaget har väckt starka reaktioner. På teatern är man glada och imponerade av den plötsliga strömmen av entusiasm och kampvilja, samtidigt är man osäker på om det kommer att påverka beslutet:
– Det beror på om politikerna bryr sig om folkopinionen eller inte.
Vad som sker med Fria Teatern om beslutet går igenom har hon svårt att föreställa sig:
– Vi har inte vågat tänka så långt. Just nu känns det bara helt omtumlande. Det är obegripligt hur man kan få ett så hårt slag med så kort varsel.

Varför just Fria Teatern är en av de teatrar som Kulturförvaltningen inte tycker lever upp till den förnyelse som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt talar om, kan Birgitta Sundberg inte förstå. Teatern har utökat sin verksamhet till en liten scen på Kungsholmen och det senaste året har varit blomstrande.
Kulturförvaltningens motivering innehåller bland annat rader om låg beläggning, låg förnyelsegrad och låg produktionsnivå. Inget som kulturrecensenter i flera av de stora tidningarna verkar skriva under på. Teaterförbundet skriver i ett pressmeddelande att det är ”ett slag mot inte bara Fria Teatern utan mot alla fria professionella teater- och dansgrupper som vill bygga kontinuerlig verksamhet”. Madeleine Sjöstedt hävdar att omfördelningen sker för att nya verksamheter ska ha en möjlighet, men om man läser kritiken mot till exempel Fria Teatern verkar det snarast handla om att den publik teatern har inte duger och att man inte producerar det som Kulturförvaltningen anser är förnyande. Ska kultur handla om tillväxt som allt annat i Alliansens Sverige?

Utanför stadshuset står nu Birgitta Sundberg och vaktar de 600 mail som kommit in till teatern och som ska överlämnas till kulturborgarrådet om detta är möjligt. Medan vi pratar kommer Pygméteaterns producent Brita Cronvall fram. Hon är upprörd och föreslår att de borde göra något tillsammans, alla fria teatrar.
– Nu lägger man ned BUS (Barnens Underjordiska Teater) och Fria Teatern. Vad är den kulturpolitiska poängen med det hela, frågar hon samtidigt som hon påpekar att den här typen av politik har pågått i fyra år och att det är klart att Alliansen kommer med alla obekväma reformer nu precis efter valet:
– Sedan blir det ett annat tonfall när det närmar sig nästa val.

Plötsligt tågar de utklädda skådespelarna från BUS mot dörren in till vestibulen sjungandes ”Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp, vi är ett träd med djupa, djupa rötter, aldrig ger vi upp. Men de blir snart utschasade igen eftersom de inte har något tillstånd. Spridda kommentarer som ”det är uppåt väggarna”, och ”det är så djävla oproffsigt”, hörs i människomassan som plötsligt förtätas. Det visar sig att oppositionen har kommit ut i form av Anna-Greta Leijon (S) och Ann Mari Engel (V). De är lika upprörda som teaterfolket och förortsborna över det skedda. Det är så trångt omkring dem att det bara går att uppfatta brottstycken av det som blir sagt.
– Vi har pratat med er allihop och ni har alla fått en felaktig beskrivning av er verksamhet, säger Ann Mari Engel och fortsätter:
– Jag talar för hela oppositionen när jag säger att vi är överens om att bordlägga det här. Det är oansvarigt att komma med förslaget nu, med så kort varsel och så klena motiveringar. Även om bordläggningen inte accepteras så kommer vi att fortsätta ifrågasätta och protestera. Jag har aldrig sett ett så dåligt underlag för ett beslut.
Ann Mari Engel och Anna-Greta Leijon får med sig en virkad tårta som en liten flicka överlämnar, samt de 600 mailen som de får hjälp med att bära in. Förhandlingarna kan börja.

Vi andra står kvar ute i den råa kylan och försöker få liv i våra fingrar och tår.
– Jag tycker det är viktigt att kulturen får finnas nära folket i förorten. Det gör att vi som bor där känner oss värdefulla, säger Hanna Drammeh, studerande och boende i Högdalen. Om hon kunde vända sig direkt till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skulle hon säga: Tänk om!
Ulrika Dahl, lärare och doktorand i tvåspråkighet och boende i Högdalen sedan 17 år, kommer fram och berättar att hon skrivit ett öppet brev till Madeleine Sjöstedt. Brevet har publicerats både i Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
– Det som gör mig förbannad är att samtidigt som man satsar miljarder på att göra förorten attraktiv – nu senast med projektet Södervision där de högg ned träd i parker och satte upp gatubelysning för att göra det svårare för våldtäktsmän – så lägger de ned det enda som finns kvar att vara stolt över: Fria Teatern och lekparken Bandängen.
Hon tycker att ett projekt som Södervision har sina poänger, samtidigt signalerar det att folk ska vara ännu mer rädda för förorten än vad de redan är. Dessutom undrar hon om Kulturförvaltningen anser att Norénpjäser i Högdalen är detsamma som att kasta pärlor för svin.

Den danska regissören Ulla Gottlieb har regisserat fyra pjäser i Högdalen, bland annat den nu spelade ”Sanna kvinnor”. Hon menar att alla Fria Teaterns uppsättningar handlar om utsatta människor, om utanförskap:
– Det finns ingenting som den här teatern inte kan göra och de gör det för att de tycker att det är rätt, inte för att någon säger åt dem.
En man med käpp, röd lösnäsa, påklistrad mustasch och tårar i en glasburk visar sig komma från BUS. Han kallar sig Charlie Käpplin och även för honom kom beskedet som en chock.
– Det är så underligt att de drar undan mattan för oss utan att ha haft en dialog tidigare. Jag blir så upprörd så jag nästan inte kan prata. Det som känns fel är att vi å ena sidan prisas för det vi gör – att vi är ensamma om det och har internationellt rykte – och å andra sidan får beskedet att någon annan har gjort bedömningen att vi inte är värda att satsa på.

Nu är det bara en liten klunga kvar som väntar på beskedet som ska komma vid fyratiden. Birgitta Sundberg undrar hur de ska orka med kvällens repetitioner, hur ska de kunna koncentrera sig?
Någon timme senare klubbas beslutet igenom och det har redan kallats för en politisk skandal.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.