Val i Europas sista diktatur

18 december 2010

Nyheter, Utrikes

Det finns fortfarande ett land kvar i Europa där dödsstraffet biter sig fast som en vålnad från det förflutna med ytterst reella konsekvenser för åsiktsfriheten, yttrandefriheten och mötesfriheten: Vitryssland. 19 december hålls det presidentval i landet, och få tror att det kommer bli annat än ett spel för gallerierna – president Aleksandr Lukasjenko har inte för avsikt att släppa ifrån sig makten som han hållit i sexton år.

Vitryssland är ett land där människor med för regimen obekväma åsikter kan försvinna, där journalister hindras från att utöva sitt yrke, aktivister drivs i landsflykt, demonstrationer är förbjudna och där de som fått sina organisationsregistreringar upphävda – därför att de är regimkritiska – men ändå fortsätter arbeta, riskerar att hamna i fängelse.
EU har bytt sanktions- och isolationspolitik mot engagemangspolitik. I november 2006 formulerades en kravlista med tolv demokratiseringskrav som bland annat innehöll rätten till fria och demokratiska val, yttrandefrihet, föreningsfrihet, att alla de politiska fångarna ska friges, att minoriteternas fri- och rättigheter ska respekteras och att dödsstraffet avskaffas.
Men inga egentliga förändringar har ägt rum. Förrförra sommaren satsade Lukasjenko på en charmoffensiv och släppte några politiska fångar för att stryka ett frustrerat EU medhårs och få sitt parlamentsval godkänt av valobservatörerna. Valet blev inte godkänt.

Inget riktigt val
Stefan Eriksson är ambassadör i Vitryssland. På ett seminarium inför valet som hölls på ABF-huset i Stockholm häromveckan pekade han på det faktum att Aleksandr Lukasjenko valdes demokratiskt av folket 1994.
En viktig faktor till att landet har utvecklats som det gjort är Lukasjenko själv. Många vitryssar upplevde det som om man hade fått självständigheten i famnen efter Sovjetunionens sammanbrott, och det kom inte att uppfattas som något positivt av alla. Lukasjenko visade sig vid rätt tidpunkt och satte fokus på rätt frågor, menade Stefan Eriksson. Sedan har han behållit makten genom valfusk och hot och genom att göra det omöjligt för människor att organisera sig och skapa rimliga alternativ. Att kalla det som sker 19 december för ett val är fel tyckte Stefan Eriksson:
– Det är snarare en stor kampanj i syfte att befästa den nuvarande presidentens ställning. Sådana iscensätts då och då, senast 2006. Lukasjenkos kontroll har hela tiden stärkts, det finns idag inget utrymme för oppositionella grupper, inget utrymme för oppositionell samhällsdebatt.
Han berättar också att statliga media sällan visar de andra presidentkandidaterna, om de nämns är det bara med efternamn. De svärtas ned och har svårt att nå ut med sitt budskap.
Det som hänt det senaste halvåret, menar Stefan Eriksson, är att Lukasjenko och resten av landets ledning har valt att liberalisera kampanjens utformning. Det ledde till att folk fick samla in namn under en månad, något de annars inte får. För att få delta i valet måste de samla in 100 000 namnunderskrifter. Tio kandidater har fått registrera sig och detta kan vara endast i syfte att skapa förvirring med ett stort fält – enklast då att välja samme man.

Tydliga svar krävs
På samma seminarium fanns även Amanda Lövkvist från Silc Förlag. Hon har jobbat i sex år med Silcs projekt med ungdomar i Vitryssland. Hon menade att det är viktigt att man inte låter det bli en stereotyp att ungdomar inte bryr sig om politik, det är bara det att många ungdomar i Vitryssland inte tror att det går att ändra situationen.
– De som går på universitet idag var sex år när Lukasjenko kom till makten, sade Amanda Lövkvist, och hon påpekade också att problemet med de ungdomar som är politiskt aktiva i landet är att de inte har någon direkt bild av vad de ska göra när det blir demokrati:
– Det första EU borde göra är att fråga detta: Vilka roller i ett demokratiskt samhälle kan du tänka dig? Hur ska vi samarbeta de första tio åren efter att demokratin genomförts? Hon sade också att det krävs bättre och tydligare svar på varför demokrati är bättre än diktatur.

Kontroll och rädsla
Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter väljer genomgående att kalla Vitryssland vid det namn som regimkritikerna använder: Belarus. Han tog upp två begrepp som är centrala för de belarusier som valt att engagera sig politiskt: Kontroll och rädsla.
– Det är befogat att tala om Belarus som diktatur men också viktigt att tala om vad det innebär i den belarusiska kontexten. Det råder inte ett terrorvälde där vem som helst kan råka illa ut när som helst. De repressalier som kan drabba den som sticker ut hakan och offentligt agerar mot regimen står i proportion till hur hotad regeringen känner sig av aktionerna.
– Rädsla fungerar bra, sade han, och menade att demonstrationerna inte behöver slås ned lika brutalt som under andra halvan av 90-talet. Dels därför att det i de flesta fall är förbjudet att demonstrera, dels därför att regeringen blivit mer sofistikerad i sitt sätt att hålla folket under kontroll:
– Det krävs inga stora polisinsatser längre. Det räcker med att klämma åt dem som sticker ut hakan allra längst.
Människorättsorganisationer och ungdomsorganisationer drabbas värst. Om de blir av med sin offentliga registrering för att de uttryckt regimkritik kan de i enlighet med paragraf 193 i den vitryska brottsbalken som trädde i kraft under valet 2006 dömas till fängelse om de fortsätter sin verksamhet:
– Man väljer ut några för att avskräcka. Detta är ett tydligt exempel på hur man skrämmer människor till tystnad. Det finns inga förutsättningar för att vi med en dialog med den belarusiska regeringen uppnår demokrati. Om Lukasjenko skulle gå med på de krav EU ställer så skulle det innebära att han avsatte sig själv.

Fortsatt engagemang
Stefan Eriksson påpekade att de kontakter EU har med det politiska ledarskapet i Vitryssland inte betyder att unionen tror att det går att påverka Lukasjenko:
– Det viktiga är att engagera sig för landets befolkning och därför ska vi utveckla en dialog med ledarskapet utan illusionen om vad det kan leda till kortsiktigt; för att långsiktigt öppna upp Vitryssland.
Också Martin Uggla, som inte ens får inresetillstånd till Vitryssland, menade att huvudobjektet inte är att motarbeta Lukasjenko utan att arbeta för att de vitryska samhällsmedborgarna ska kunna utse sina ledare genom fria och demokratiska val, samt att på lång sikt fortsätta stötta de människor i Vitryssland som engagerar sig i att störta förtrycket.
Hur det i själva verket kommer att gå i valet, det är alla deltagarna ense om att vi inte kommer att få veta, en korrekt rösträkning är inget som den vitryska regimen har lyckats så bra med hittills.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.