Rakbladsvass ångestfylld kärlek i Svinalängorna

13 december 2010

Film, Kultur

Som ett slag i magen tar Svinalängorna andan ur en och ger sorgen fritt spelrum när det övergivna barnet får utrymme att berätta sin historia.
Svinalängorna, Regi: Pernilla August, I rollerna: Noomi Rapace, Ola Rapace, Tehilla Blad, Junior Blad, m.fl.

Susanna Alakoskis delvis självbiografiska debutroman omvandlad till film – går det? Jo. Regissören och manusförfattaren Pernilla August har vågat sig på att ändra lite i bokens historia om Leena som växer upp i en familj i utanförskap baserat på att de inte är svenskar, tillhör fattig arbetarklass och dricker i perioder. Med bokens över 400 000 sålda exemplar i bakhuvudet har hon bland annat lagt till en kärleksfull man. Men hon har behållit barnperspektivet, precis om författaren önskat. På årets filmfestival i Venedig vann filmen Publikpriset och liksom på pressvisningen här i Sverige grät stora delar av publiken.
Inspirerad av de fysiskt påtagliga minnena i Taylor Hackfords film Dolores Claiborne (1995) och Ibsens dramer skapar Pernilla August ett sammanhållet växelverk mellan det som hänt och det som händer. Hon har jobbat mycket med stämningslägen och detaljer. Det fungerar hela vägen igenom och ger en aning om hur nära trasiga minnen kan ligga, precis alldeles under ytan. En klunk morgonkaffe bort. Ett telefonsamtal med besked om att en älskad/hatad mor ligger på dödsbädden och världen vrids ur led utan så mycket som en blinkning.

Noomi Rapace som barnet Leena i vuxen ålder gör en fantastisk tolkning av den rakbladsvassa ångest som kan ligga obearbetad inom den som aldrig fått sina själsliga sår läkta. En ångest utan tyglar som – när kontrollen släpper – slår ut likt blodrosor på isen när fiskaren skär huvudet av en fångad fisk. För den vuxna handlar det mycket om att hålla ångesten inom kontroll; att hålla livet rent och snyggt, lägga allting på rätt plats. För att täcka över det alldeles under ytan vibrerande minnet av motsatsen; att torka bajs och spyor när föräldrarna gått in i spritdimmorna och misshandelns dova dunsar spänner varje muskel i kroppen på den som inget kan göra annat än lyssna och andas in skräcken.
Pernilla August har använt sig av en subjektiv kamera för att skildra en människas verklighet vid olika tidpunkter i livet. De dova tonerna finns både nu och då, i simbassängen när den vuxna Leena simmar för sitt liv tillsammans med minnet av sig själv som liten, hos sjuttiotalet som en storblommig misär där barnets ögon följer allt som händer – får se alldeles för mycket och vara vuxen när de vuxna inte kan. Det är knivskarpt.
Lilla Leena spelas mästerligt av 15-åriga Tehilla Blad. Hennes tunna kropp är till bredden fylld av ängslan, sorg och undran, samtidigt glöder hon av livsvilja. När hon håller sin lillebrors huvud under vattnet så att han inte ska höra det hemska har hon inga händer att hålla för sina egna öron med. Hon som måste hålla ihop allting, som måste rädda. Föräldrarna – skickligt spelade av Outi Mäenpää och Ville Virtanen – är vrakspillror som krampaktigt klamrar sig fast vid varandra medan de sjunker mot en dyig botten. De längtar hem till Finland från ett Sverige som inte välkomnar dem, men de lyckas inte ta sig någonstans. Fångna i en evig dödsdans. Därför återkommer klirret av flaskan om kvällen, det som barnet hör, den absoluta otryggheten, tystnaden före stormen. Ensamheten i att se sina föräldrar förfalla och förgöra och att ändå, trots allt, älska dem så mycket som bara ett barn kan.
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom sägs det. I vissa fall är det nog möjligt, i andra fall inte. Ofta tar det så lång tid att lossa greppet som barndomstrauman kan ha om människor att hela livet hinner gå. Den under så många år tillbakatryckta ångesten hos den vuxna Leena ger kalla kårar när den spräcker ytan och ryter mot den välvilliga omgivningen. Men Leena har tur, hon har människor omkring sig som inte släpper taget. Ola Rapace som maken Johan tokälskar henne och håller en väg till nutidens verklighet fri från snömodd trots att budskapet om moderns förestående död gör att hon själv tappar greppet om verkligheten för en stund. Samspelet mellan Noomi och Ola Rapace är fingertoppskänsligt liksom hur de förhåller sig till sina barn, spelade av Alpha Blad och Selma Cuba. Barn som växer upp utan att behöva ha öronen på helspänn och hjärtat i halsgropen.
Filmen känns som en hyllning till alla de barn som överlevt en nästan obeskrivligt utsatt barndom och lyckats skapa sig ett bra liv trots att de haft alla odds emot sig. Men det är också en film till alla dem som inte klarade sig. Och en fråga till socialtjänsten: Varför ingrep ni inte?

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.