Om de odelbara mänskliga rättigheterna

14 december 2010

Kommentar, Nyheter

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är det väl ingen som inte känner till? Där står att rättigheterna ska vara odelbara – alltså att rätten till vatten inte ska gå att skilja från rätten att rösta i ett val. Det ska inte finnas en tågordning – alla rättigheter ska vara lika värda.

Men så är inte fallet, många länder vill bara ta hänsyn till de politiska och civila rättigheterna, inte de ekonomiska, sociala och kulturella – bland annat Sverige, som vägrar papperslösa adekvat vård och skickar tillbaka flyktingar till Iran och därmed kan bidra till att frånta dem rätten till liv.
Därför har det utarbetats ett tilläggsprotokoll där de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna definieras och det tydliggörs hur länder ska tänka kring dessa. Protokollet ska också vara ett verktyg för människor att få sina regeringar att agera.
Tre länder har ratificerat tilläggsprotokollet: Ecuador, Mongoliet och Spanien. Trettiofem stater har skrivit under – ett led i processen för ratificering. Sverige har inte gjort någondera.
När Amnesty nyligen höll en konferens i Stockholm med namnet Make Rights Real fanns inbjudna gäster från hela världen med mycket erfarenhet från arbete med de mänskliga rättigheterna, både på forskningsnivå och i praktiken.

Fattigdom är maktlöshet
Widney Brown, policychef på Amnesty Internationals internationella sekretariat i London, inledde konferensen med att säga det ofattbara: Cirka fyra miljarder människor i världen har inte tillgång till mänskliga rättigheter.
Ta kvinnorna i slummen Kibera i Nairobi. Där består 80 procent av hushållen av ensamstående kvinnor. De diskrimineras av lagen och får bland annat inte ärva sina män. I Kibera lever de under mycket svåra förhållanden. Widney Brown menade att den rättsliga diskrimineringen av kvinnor runt om i världen måste upphöra. Hon tog också upp mödradödligheten som hon kallade en människorättskris som nekar kvinnor deras liv.
– Livet händer dem, de har inte möjlighet att ta kontrollen. Eller ta oljebolagen som sedan 50-talet släpper ut olja i Nigerdeltat utan att någon någonsin ställs till svars. (För den som vill förstå vilka konsekvenser det kan få finns Lars Johanssons kortfilmen Poison Fire.) Widney Brown pekade på det galna i att oljeutsläppet i Mexikanska golfen omedelbart ledde till repressalier för de ansvariga – det ligger närmare USA, det kan drabba västvärlden. Att barnen i Nigerdeltat aldrig har sett några stjärnor eftersom den brinnande oljan ger mörka natthimlar, det drabbar ju inte oss.
Det måste finnas en grundläggande rättvisa. Det borde inte handla om var du är född.

Dela inte rättigheterna
Kate O’Regan, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol, talade om rätten till bostad ur ett sydafrikanskt perspektiv. I landets grundlag står det att man ska frigöra varje människas fulla potential. Smaka på det. Vad skulle det innebära om det efterföljdes till punkt och pricka? Sydafrika är ett land med medelinkomst, menade Kate O’Regan, därför ett land som borde kunna erbjuda alla sina medborgare en fullgod bostad, sjukvård, mat, vatten och social säkerhet.
Ingen ska vräkas från sitt hem.
Ingen ska nekas riktig sjukvård.
Liksom alla andra seminariedeltagare, utom den mossige moderaten som vi ska komma till senare, underströk Kate O’Regan vikten av att civila och politiska rättigheter inte särskiljs från ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, liksom vikten av att stater har skyldighet att respektera rättigheterna, skyldighet att se till så att andra respekterar rättigheterna, samt skyldighet att infria rättigheterna.

De som inte räknas
Från Korogocho i Kenya kom Helen Wanjiku med en så stor energi att rummet sprakade av hennes kampanda. Korogocho är den tredje största slummen i Kenya, eller vad vi skulle kalla ”slum”, de som bor där vill helst kalla det för en informell bosättning eller ett ghetto, menade Helen Wanjiku. Där lever omkring 150 000 människor. Det är svårt att veta siffran exakt eftersom de folkräkningar som gjorts inte kan sägas vara särskilt allomfattande. I den sista räknades varken Helen Wanjiku själv, hennes mamma eller flera av hennes vänner. Man kan anta att Korogocho är hem för långt fler, och alla dessa nekas dagligen sina mänskliga rättigheter.
– Men det spelar ingen roll om det är miljontals eller hundratals, menade Helen Wanjiku. Oavsett hur många de är räknas de inte i regeringens ögon.
Som ledord för sitt anförande hade Helen Wanjiku ett citat av Martin Luther King Jr: ”Our lives begin to END the day we become silent about the things that matter.” (Våra liv börjar TA SLUT den dag vi håller tyst om det som är viktigt)
– Jag blev trött på alltihop, all denna diskriminering. Jag ville ge befolkningen i Korogocho en röst. Utan en röst blir vi inte erkända. Vi blir diskriminerade bara för att vi kommer från slummen. Du kan aldrig förändra varifrån du kommer men du kan förändra din status, sade hon och började berätta om arbetet med Miss Koch. Koch är en kort variant av Korogocho.

Rörelse på gräsrotsnivå
Det hela började efter millennieskiftet då folk valde olika sätt att ta sig an ångesten inför att världen kanske skulle komma att gå under. I Kenya valde vissa att gå i kyrkan, andra att gå ut och supa på krogen. En grupp män i Korogocho beslutade sig för att bli ihågkomna genom att våldta sexton kvinnor. Efter det beslutade en grupp kvinnor att något behövde göras.
Miss Koch är en gräsrotsorganisation som arbetar med kvinnors rättigheter. Till att börja med handlade det om unga flickor, men efterhand blev fler och fler kvinnor i olika åldrar intresserade. En tidning har startats, likaså en radiokanal. De producerar filmer om övergrepp på de mänskliga rättigheterna, har startat ett center där barnen kan läsa sina läxor ostörda och arbetar med konstnärliga projekt för att väva samman alla bitar.
– För varje person som föds i Koch blir det omedelbart väldigt svårt. Du får dina mänskliga rättigheter kränkta och om du inte vet att det är så, accepterar du det bara och lever med det. Ingen ifrågasatte hur de blev behandlade innan Miss Koch, sade Helen Wanjiku och berättade en solskenshistoria om hur de lyckades få tillbaka ett ungdomscenter som polisen helt sonika tagit över. De ställde en container utanför centret och polisen satte på stora hänglås för att hindra dem från att använda containern:
– Vi klippte av låsen och polisen satte på nya. Vi blev arresterade och när vi hade blivit släppta mot borgen stämde vi polischefen eftersom det var ett aktivitetscenter för samhället, inte för polisen. Många människor stödde oss!

Sprider menskoppen
Med svensk hjälp har de också startat Sisternet som bland annat arbetar med att sprida menskoppen bland unga flickor i Kenya. Eftersom de ofta inte har något bra sätt att sköta sin menstruation tvingas de till exempel att stanna hemma från skolan.
– Den gör faktiskt att du sparar pengar och den håller i tio år. Vi använder den allihop naturligtvis, sade Helen Wanjiku.
En invändning mot att använda den lilla silikonbehållaren i slummen i Kenya kan vara att det krävs rent vatten för att flickorna inte ska få allvarliga underlivsproblem när de använder koppen. Och rent vatten må vara en mänsklig rättighet, men det är en rättighet som är få förunnat.
– Låt oss allihop arbeta tillsammans för en positiv förändring. Låt oss vara de första människorna att skapa förändringen inom oss, avslutade Helen Wanjiku sitt anförande.

500 000 kvinnor dör varje år
Gunilla Backman – som tidigare arbetat som rådgivare åt Paul Hunt (FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa mellan 2002 och 2008) – talade om rätten till hälsa. Hon berättade bland annat att 74 procent av människorna i låginkomstländer inte har tillgång till adekvat hälsovård och talade om den fattigdom, det stigma och den diskriminering som är en del av detta. Man beräknar att cirka 500 000 kvinnor dör varje år i samband med förlossning. Det allra mest tragiska är att 74 procent av världens kvinnor som dör av att föda barn skulle gå att rädda med enkla medel.
Gunilla Backman föreslog att allas rätt till hälsa borde göras till en del av den nationella konstitutionen – i likhet med rätten till utbildning – på samma sätt som Norge har gjort. De som hävdar att systemet skulle överbelastas omedelbart av alla som skulle välla in i landet för att få vård kan blicka västerut och se att så inte blir fallet. Gunilla Backman avslutade med en liten påminnelse:
– Under min trettio minuter långa presentation har fler än 30 kvinnor dött på grund av förlossningskomplikationer.

Enorm sprängkraft
I den avslutande diskussionen på konferensen deltog bland andra Hans Linde (V) som sitter i utrikesutskottet och är gruppledare för Vänsterpartiet sedan några månader tillbaka. Han tyckte att de mänskliga rättigheterna har blivit nästan apolitiska såsom folk slänger sig med dem:
– Det finns egentligen en enorm sprängkraft i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om de är odelbara är det revolutionärt och skulle förändra världen i grunden. Problemet är att man behandlar rättigheterna som delbara. Det finns ett slags smörgåsbordsperspektiv där man tror att man kan välja och vraka. Då riskerar mänskliga rättigheter att bli en lyx för dem som redan är rika, mätta och belåtna.
Hans Linde motionerar hela tiden i riksdagen för att Sverige ska skriva under och ratificera tilläggsprotokollet. Han menade att om konventionen om de mänskliga rättigheterna ska användas korrekt så ska det till exempel inte spela någon roll om man har papper eller inte för att få vård.
– Vi måste bredda perspektiven på mänskliga rättigheter. Inte bara fint tal om odelbarhet utan att odelbarheten omsätts i verkligheten, sade han.
Rakt motsatt åsikt stod Mats Johansson (M) för, också han verksam i utrikesutskottet och även i Europarådet. Han ville poängtera att han inte delade problembeskrivningen, alltså det mesta av det som förts fram under hela seminariet. Enligt honom måste de politiska fri- och rättigheterna gå först och han tyckte att Sverige var i gott sällskap som inte ratificerat tilläggsprotokollet. Carina Hägg (S), också medlem av utrikesutskottet och verksam i Europarådet, höll inte med:
– Om vi ställer oss bakom så ger vi stöd till länderna som har svårare att göra det. Det är att visa internationell solidaritet att ratificera och skriva under.
Hon menade också att tågordningen är motsägelsefull eftersom den som är hungrig och den som inte kan läsa och skriva har längre till att utkräva sina politiska rättigheter. Därför blir det ohållbart att de politiska och civila rättigheterna ska skiljas från de andra. Som Gunilla Backman sade: Vad måste vi ha uppnått innan vi får börja med de politiska, ekonomiska och kulturella rättigheterna… rösträtt?

Behovet borde bestämma
För en kvinna som tynar bort med en infekterad livmoder fylld med var efter en misslyckad förlossning är det viktigare att få akutvård – det innebär inte att de andra rättigheterna är underordnade – bara att behovet har betydelse. Ett barn dör varannan minut av brist på mat, påpekade en i publiken under diskussionen, de barnen har inte möjlighet att hävda sina politiska rättigheter för att sedan få rätten till mat.
Hans Linde berättade att han rest mycket i Latinamerika och där upplevt att kampen för politiska rättigheter går hand i hand med kampen för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
– De främsta framstegen i världen görs med hjälp av folkrörelser, sade han och påpekade också att den svenska staten inte är så sugen på att efterleva de internationella konventionerna eftersom det innebär att man avsäger sig en del av sin nationella suveränitet. Under ett besök hos sina föräldrar, som är grisbönder i Skåne, fick han möjlighet att reflektera över hur det verkar vara okej att lämna beslut om inskränkningar på jordbruket till EU, medan rätten till hälsa ska vara en nationell angelägenhet som inte får definieras av internationella konventioner.
När generalsekreteraren för Amnestys svenska sektion, Lise Bergh, avslutade konferensen uppmanade hon alla länder som inte skrivit under att göra det så att vi kan få en värld fri från nöd och fruktan där alla kan leva ett liv i värdighet. Frågan är vilka länder som lystrar till en sådan vädjan när större delen av världen styrs av maktgalna människor som inte bryr sig om vilka de trampar på i sin eviga strävan efter att expandera.
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.