En film som vill säga lite för mycket

06 december 2010

Film, Kultur

Upperdog, Regi: Sara Johnsen, I rollerna: Mads Sjøgård Pettersen, Agnieszka Grochowska, Hermann Sabado,
Bang Chau m.fl.

Det är svårt när flera viktiga ämnen ska trängas som huvudfokus i en och samma film. Resultatet kan bli att ingenting blir riktigt ordentligt sagt utan lämnas hängande kvar i biosalongens grottiga luft som väntande frågetecken. I den prisbelönta norska filmen Upperdog händer just detta.
Norska storpriser har haglat över filmen och det går delvis att förstå. Flera av skådespelarna gör fina rolltolkningar, framförallt lillebrodern till en av huvudkaraktärerna. Hans spel är väldigt ärligt och lämnar spår. Men när för många saker ska sägas på en och samma gång kan det bli svårt att ta till sig även bra skådespeleri.

Det som gör filmen svår att omfamna är just detta att det ska få plats så mycket inom ramen för en berättelse – inte för att det inte ryms oändligt många historier kring varje människa – men för att det kan bli grumligt att försöka berätta alla dessa historier samtidigt. Trots detta gör Upperdog ett gott försök och lyckas säga både det ena och det andra och samtidigt ge ganska finkänsliga personporträtt – om än bara som brottsstycken. Historien om de adopterade barnen som skiljs åt när de anländer till Norge ska samsas om utrymmet med historien om överklassnobben som blir förälskad i den polska hemhjälpen, som ska samsas med historien om den unge mannen som tjänstgjort som militär i Afghanistan och blivit plåtad av en krigsreporter så att han hamnat på första sidan som antihjälte, som ska samsas med… det blir helt enkelt lite för mycket.

Det är inte det att det inte hänger ihop, för det gör det, men det känns en smula ytligt. Fint – men inte hela vägen fram. Karaktärerna är också ganska isolerade från omvärlden på något sätt. Det fattas en del biroller. Samtidigt som de inte hade fått utrymme bland allt som ska fram. Men en film behöver ju inte heller vara sannolik eller späckad med trovärdiga biroller för att vara bra.
Någonting är det som gör att filmen inte lyckas beröra så djupt som den verkar ha intentionen att vilja göra. Kanske är det att karaktärerna blir lite av figurer, blir lite väl stereotypa. Känslorna inte riktigt närvarande. Bara ibland, i detaljerna. I vissa ögonblick är filmen briljant, när den stannar upp i stunden och säger något genom de små gesternas språk – en katt, en hund och några leenden på rätt plats. På så vis lägger det sig ändå ett visst lugn bland historierna som trängs och filmen växer med det.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.