40 år sedan Willy Brandts knäfall i Warszawa

06 december 2010

Kultur, Kulturkrönika

I början av december 1970 reste Västtysklands nyvalde förbundskansler socialdemokraten Willy Brant till Warszawa. Anledning var att Västtyskland, 25 år efter andra världskrigets slut, hade gått med på att erkänna folkrepubliken Polens gränser. I praktiken innebar det att Västtyskland först nu skulle sluta fred med Polen.

Polen hade efter kriget och Sovjetunionens seger över Nazityskland tilldelats en omstridd del av Pommern mellan floderna Oder (Odra) och Neisse (Nysa), där den sistnämnda floden fick utgöra Polens nya gräns till Tyskland. Historiskt var området en del av det gamla medeltida Polen, men här bodde sedan många generationer huvudsakligen tyskar eftersom västra Polen tidigare tillhört det tyska kejsarriket, och Oder-Neisse-området hade förblivit en del av Tyskland också efter kejsardömets sönderfall 1918. Det tyska namnet Pommern härstammar dock ursprungligen från det polska namnet på trakten: Po more – ”vid havet”.
Tyskarna som bodde i området drevs västerut vid slutet av andra världskriget i samband med att Röda armén återerövrade marken åt polackerna.
Det ”socialistiska” Östtyskland hade redan från början erkänt det nya Polens gränser, men det borgerliga Västtyskland vägrade eftersom man ansåg att Pommern var tyskt, trots att även USA och Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen vid Potsdam 1945 kommit överrens om att området tillhörde Polen.
När Willy Brandt och socialdemokraterna erövrade makten från krisdemokraterna i västtyska valet 1969 inledde han en avspänningspolitik för att normalisera relationerna till Sovjet och de andra grannländerna i öst, vilket också innebar att det Västtyska kravet på att återfå Oder-Neisse-territoriet från Polen hävdes. ”I hela världen fanns det inte en enda regering som var villig att i denna fråga engagera sig för Tysklands anspråk” påpekar Willy Brandt i sina memoarer. ”Tvärtom måste vi säga rent ut: detta resultat av andra världskriget måste vi acceptera om vi menar allvar med strävandena efter en europeisk fredsordning och den tysk-polska försoningen.”

Brandt insåg att den tyska skulden för andra världskriget var så enorm att territoriella krav mot Polen från tysk sida efter kriget inte gick att rättfärdiga. Polen var dessutom det land som proportionerligt hade drabbades värst av kriget. Över 16 procent av befolkningen hade dödats. ”Ingenstans hade ett folk lidit så som i Polen.”
Personligen behövde Brandt dock inte känna någon skuld för nazismens brott. Som aktiv antinazist hade han levt i exil från Nazityskland, först i Norge och senare Sverige. Och under inbördeskriget i Spanien på 1930-talet hade han själv deltagit som frivillig i kampen mot Francos fascister.
Under högljudda protester från högeroppositionen i Västtyskland undertecknade Willy Brandt gränsfördraget i Warszawa den 7 december tillsammans med Polens kommunistiska premiärminister Jozef Cyrankiewicz (som själv hade överlevt tre års fångenskap i de nazistiska koncentrationslägren Auschwitz och Mauthausen).
I ett tal i samband med undertecknandet av Warszawafördraget förklarade Willy Brandt att det visserligen ”inte var lätt för någon av oss att finna sig i att en fjärdedel av det tyska territoriet, inom de gränser som gällde före Hitlerexpansionen, gått förlorat. Och ändå var det den enkla sanningen”. Undertecknandet av gränsfördraget ”prisger ingenting som inte för länge sedan gått förlorat. Förlorat inte av oss, som bär och burit ansvaret i förbundsrepubliken Tyskland, utan förlorat av en förbrytarregim… Namn som Auschwitz kommer länge ännu att följa båda folken och erinra dem om att helvetet på jorden är möjligt; vi har upplevt det. Men just denna erfarenhet tvingar oss att beslutsamt gripa oss an med framtidens uppgifter. Vårt ja till detta fördrag, till försoningen, till freden, är en bekännelse till den tyska historien. En klar historiemedvetenhet tolererar inga anspråk som inte kan uppfyllas.”

I samband med besöket i Warszawa deltog Brandt vid en ceremoniell kransnedläggning vid monumentet till minne av det judiska upproret i Warszawas getto 1943, som brutalt hade slagits ner av nazisterna efter nästan en månads strider.
I samband med kransnedläggningen föll Willy Brandt plötsligt på knä framför monumentet. I sina memoarer berättar han: ”På TV och i tidningarna världen över visades en bild av hur jag knäföll framför det minnesmärke som rests över den judiska stadsdelen och dess döda. Jag har många gånger blivit tillfrågad hur det kom sig att jag knäföll. Var det kanske planerat? Nej, det var det inte. Mina närmaste medarbetare blev inte mindre överraskade än de reportrar och fotografer som stod bredvid mig… Vid den tyska historiens avgrund och under bördan av de miljoner som mördats gjorde jag vad människor gör när orden inte räcker. Jag kan inte förklara det bättre än den journalist som skrev: ’Så knäfaller han, han som inte har anledning att göra det, för alla dem som har anledning att göra det men som inte knäfaller’.”

De polska värdarna var inte heller beredda på Brandts reaktion inför monumentet och låtsades till en början som om inget hade hänt. ”Men nästa morgon i bilen lade Cyrankiewicz handen på min arm och sade att många hade blivit djupt gripna av min gest” berättar Brandt. Hemma i Västtyskland däremot sågs händelsen som mycket kontroversiell, och Willy Brandt kritiserades under många år av den borgerliga oppositionen för knäfallet i Warszawa som en handling som de ansåg hade varit förnedrande för den tyska nationen. Enligt en opinionsundersökning som gjordes dagarna efter händelsen av tidskriften Der Spiegel var 48 procent av västtyskarna mycket kritiska mot Brandts knäfall som de såg som en överdriven gest av undfallenhet mot polackerna.
”Jag har trots försmädliga kommentarer i förbundsrepubliken aldrig skämts över detta” skriver Brandt i sina memoarer.
Willy Brandt tilldelades Nobels fredspris 1971 för sin avspänningspolitik mot Öststaterna, inklusive hans erkännande av Polens gränser.
Per Leander
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.