Vi har rätt till sanningen om alla USA-kontakter!

19 november 2010

Kommentar, Nyheter

Det mest förvånande med nyheten om att USA:s ambassad övervakar svenska medborgare förra veckan var just själva förvåningen. Att man blir fotograferad och övervakad när man passerar den ambassaden vet väl varje aktivist? Dessutom känner väl de flesta till att det finns en CIA-avdelning vid varje amerikansk ambassad? Och det kan man väl i så fall fundera ut – att CIA inte har till huvudsaklig uppgift att koka kaffe? Kartläggarna kartlägger, svårare än så är det inte.

Det är lätt att fnysa över att en så enkel sak ska behöva ta omvägen över vårt västra grannland för att bli uppenbar också för de media som säger sig ha till uppgift att värna vår frihet; ta vara på medborgarnas intressen gentemot de makter som kan tänkas vilja övervaka och kontrollera oss. Men kanske rycker vi för lätt på axlarna åt gänget med Kodak-cowboys som sitter med långa objektiv bakom stängslen till huset vid Djurgårdsbrunnskanalen.

Nu startar två utredningar om övervakningen, en av åklagare, en av säkerhetspolisen. Säkert kommer någon inom polismyndigheten i Stockholm också att få till uppgift att få några slags svar på några slags frågor. Att gissa resultatet av de undersökningarna är inte särskilt svårt: Ingenting har hänt, och om någonting trots allt har hänt så var ingenting av det som hände brottsligt, och om det var brottsligt så går hur som helst ingenting att bevisa.
Som vanligt styrs resultatet av sådana här utredningar av vilka frågor man ställer, och på vilket sätt. Och här ställs inte de intressanta frågorna på ett seriöst sätt. För det intressanta här är inte om någon tjänsteman på ambassaden brutit mot någon svensk lag, om någon person i någon myndighet inte har informerat sina överordnade, om regeringen inte fört information vidare till riksdagen eller ens om någon enskild övervakad på något sätt fått lida på grund av övervakningen. Allt det där kan förstås vara upprörande, men det betyder ingenting i stort.

I stort vet vi nämligen redan det vi behöver veta – CIA har övervakat svenska medborgare och de har gjort det utan att försöka dölja verksamheten eftersom de på goda grunda antagit att ”de lokala myndigheterna” skulle samarbeta.
Det intressanta med övervakningen vid ambassaden är att den är en liten men tydlig detalj i ett stort och halvt dolt mönster. I det mönstret ingår stora och klara saker, som svenska spionflygningar över Östersjön under kalla kriget, svensk vapenförsäljning till USA trots att landet för krig, Carl Bildts kopplingar till USA:s krigshöger och svensk trupp under USA-befäl i Afghanistan. Där ingår också mindre, mer otydligt framträdande, saker; CIA:s hämtningar av terroristanklagade i Sverige, polisinsatsen vid toppmötet i Göteborg 2001 och turerna kring våldtäktsanklagelserna mot Wikileaksgrundaren Julian Assange.

Det är detta större mönster av in- och utrikespolitik i USA:s tjänst som egentligen borde utredas. Det är ett mönster som uppstått helt utan demokratisk insyn och kontroll; ett mönster som skapats i direkt motsättning till majoriteten av svenskarnas önskningar och intressen.
Att ett sådant mönster kan skapas och upprätthållas beror på att det breder ut sig inom de delar av staten som är minst påverkade av det demokratiska genombrottet vid förra sekelskiftet; utrikespolitiken, militären och polisen. På de områdena fungerar staten till stor del fortfarande efter principer som varit rådande sedan Sverige styrdes av en enväldig konung.

Det enda sättet att garantera ett folkligt inflytande som går djupare än att en eventuell tjänsteman får en eventuell reprimand är att avkräva militären och polisen fullständig öppenhet i alla frågor som rör deras samarbete med våldsmakten i andra länder. Att avskaffa möjligheten för regeringen att hemligstämpla uppgifter i frågor som berör förhållandet till främmande makt; ett område som i och med globalisering och EU-inträdet snabbt växer. Om det i sin tur innebär att vi inte kan delta i imperialistiska krig i tredjevärlden och ställs utanför imperialismens spionnätverk – så mycket bättre.
Men om vi inte kommer att kunna få reda på vad som händer är det minsta man kan begära att vi ska få reda på vad som har hänt tidigare. Det skulle kunna ske genom en sanningskommission med uppgift att kartlägga Sveriges samarbete med USA från andra världskriget till idag inom polisen, militären och utrikespolitiken. En sådan sanningskommission måste bestå av forskare och andra som är oberoende av det militära och politiska etablissemanget; den måste ha full tillgång till alla arkiv och ha rätt att kalla vittnen under ed men utan straffansvar.
Att riksdagen skulle tillsätta en sådan kommission frivilligt är inte särskilt troligt, eftersom beslut som rör Sveriges roll i det imperialistiska nätet – som statsministern påpekade efter Afghanistan-uppgörelsen – alltid fattats i politisk enighet. Däremot skulle en allians av de folkrörelser som på ett eller annat sätt kämpar mot imperialismens följder kunna utgöra en stark kraft för att tvinga fram den. Genom att på så sätt synliggöra historien kan vi börja ta steg mot att styra över framtiden.

Jörgen Hassler

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.