Vad vill S? Ta den politiska makten och behålla den

29 november 2010

Kommentar, Nyheter

Ett av de mest använda citaten när man diskuterar socialdemokratins kris är ”Hvad vilja socialdemokraterna?”, rubriken på August Palms klassiska tal 1881. Vill man göra sig lustig kan man säga att svaren i sin tur pendlar mellan två boktitlar: Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället och Jonas Jonassons pocketbästsäljare Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Förvirringen är stor i leden och interna maktstrider rasar för fullt. Men den som hoppas på ideologiska kraftmätningar kommer att bli besviken. För om politik är att vilja så ligger socialdemokraternas viktigaste fråga fast: att ta den politiska makten och behålla den. Punkt. (För de olika falangerna inom partiet verkar för övrigt samma sak vara viktigast, att ha makten i partiet.)
Och då gäller egentligen bara en sak: att formulera och paketera sitt budskap mest smakligt inför kommande val. Det vill säga att få väljarna att tycka att de är det just nu mindre dåliga alternativet. Där någonstans stannar debatten, på frågor som kommer att vara helt otillräckliga i ett längre perspektiv.

När finanskrisen rullade in över oss för två år sedan fick arbetarna ta den stora smällen. Många blev uppsagda, andra tvingades acceptera sämre villkor för att få jobba. Svenska fack gjorde upp om krisavtal som skulle göra saken mindre ond. Tillfälliga eftergifter för att rädda kvar jobben, sades det.
Det kunde folk acceptera, att välja det mindre onda när alternativet verkade alldeles övermäktigt. På den verkstad där jag då jobbade hade vi många långa diskussioner och medlemsomröstningar för att åtminstone försöka backa gemensamt och i ordnade former. Men samtidigt famlade diskussionerna hela tiden efter alternativ.
– Vad blir nästa eftergift? – Kan facket aldrig säga stopp och ta ut oss i strejk? – Varför klarar sig alltid bankdirektörerna, fast det är de som ställt till med alltihop?

Här visar sig problemet för socialdemokratin och fackets ledning. Att deras traditionella lösningar, att jämna ut och justera kapitalismens skevheter, får allt mindre utrymme. Dagens frågor kräver helt andra svar.
Så även om man skulle lyckas få folk att välja dem som det mindre onda är det ändå bara en tillfällig lösning, det räcker inte som politisk ledstjärna. Och när saker och ting börjar ställas på sin spets, som när man ska söka efter lösningar på finanskrisen och klimatkrisen, då är de alldeles otillräckliga.

Stefan Hedman

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.