Vad har hänt med socialdemokratin?

29 november 2010

Kommentar, Nyheter

I senaste numret av tidskriften Röda rummet diskuterade Kjell Östberg socialdemokratins utveckling mot bakgrund av de senaste stora valnederlagen. Vi publicerar här ett utdrag ur artikeln.

Den svenska socialdemokratin ledde möjligtvis världens organisatoriskt starkaste arbetarrörelse. Partiet själv hade som mest över en miljon medlemmar, LO en och en halv och kvinno- och ungdomsförbunden tillsammans 100 000. ABF, PRO, Hyresgästföreningen, Konsum, Reso, allt räknades in under Rörelsen.
Under 1960- och 70-talsradikaliseringen bekräftades att det fortfarande i stor utsträckning var en levande rörelse med djupa tentakler i samhället. 1970-talets omfattande sociala reformer kan inte förstås utan samspelet mellan de radikala nya sociala rörelserna och den traditionella arbetarrörelsen, jämställdhetsreformerna inte utan den nya kvinnorörelsen, arbetslivsreformerna eller LO:s förslag till löntagarfonder inte utan de vilda strejkerna.

Vari består socialdemokratins brott?
Den drastiska förändring som partiet genomgått sedan dess måste naturligtvis förstås i skenet av omvälvande externa förskjutningar: slutet på den långa högkonjunkturen och återkommande ekonomiska kriser, högervågen och kapitalets beslut att säga upp alliansen med den reformistiska arbetarrörelsen.
Det vore samtidigt orättvist att bara se socialdemokratin som ett viljelöst offer för de senaste decenniernas nyliberala segertåg . Partiet har i högsta grad självt varit pådrivande i denna utveckling.
Den tredje vägens politik som regeringen Palme-Feldt slog in på 1982 visade sig leda rakt över i tidens nyliberalism. Gradvis har socialdemokratin själva eroderat de bärande elementen i den reformistiska politiken. Ja, man har accepterat liberalismens grundläggande syn på konkurrens och marknadsstyrning.
Högre vinster för företagen, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. Finans- och valutamarknaden avreglerades. Riksbankens makt överfördes från politikerna till marknaden. Under slagorden om decentraliseringar och effektiviseringar infördes nya marknadsinspirerade styrsystem inom den offentliga sektorn som ytterligare minskade den politiska styrningen. Regering och riksdag lade på sig budgettak och budgetbeslutsprocesser med syfte att förhindra en offensiv ekonomisk politik.
Den offentliga sektorns ställning försvagades ytterligare genom konkurrensutsättningar och utförsäljningar inom vård, skola och omsorg, eller el- och telemarknaden. Skattefinansierad verksamhet skulle kunna ge vinster, också för utländska riskkapitalbolag.
På så sätt har således partiet aktivt försvagat själva fundamentet för den reformistiska strategin. Istället för att minska marknadens inflytande har man stärkt det. Konsekvenserna av den gradvisa omorienteringen är särskilt märkbar på några områden
Ett är kampen mot arbetslösheten: 1990 slog den socialdemokratiska regeringen fast att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, en av de centrala doktrinerna inom nyliberalismen. Sverige har sedan snabbt närmat sig västeuropeiska nivåer för arbetslösheten.
En annan konsekvens är de ökade samhällsklyftorna. 1980 tjänade den ekonomiska makteliten nio gånger mer än en industriarbetare . 2007 – 51 gånger.

Ett arbetarparti?
Hur bidrar denna utveckling till att förändra partiets klasskaraktär?
Under 1960-talet röstade mer än 80 procent av de LO-ansluta arbetarna på socialdemokraterna, så sent som 2002 var det nästan 60 procent. I det senaste valet hade andelen sjunkit till 50,7. Det näst största ”arbetarpartiet” var moderaterna med 15,7 procent. Vänsterpartiet, hade knappt tio procent av de LO-anslutna och Sverigedemokraterna knappt 6.
Samtidigt har den tydliga inriktningen på medelklassen har lönat sig dåligt. Länge röstade 40 procent av de TCO-anslutna på socialdemokraterna, i förra valet 34 procent och i år 26.
Vilka är socialdemokraterna?
Denna utveckling har skett parallellt med ett tilltagande sönderfall av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Partiet, som efter kollektivanslutningens avskaffande i början på 1990-talet fortfarande hade en kvarts miljon medlemmar har sedan dess tappat nästan två tredjedelar av dessa. SSU, en gång rörelsens plantskola framför andra, har idag kanske 5 000, kvinnoförbundet obetydligt mer. LO har tappat en halv miljon medlemmar de senaste tio åren och organisationsgraden ligger för första gången sen 1930-talet under 70 procent. Konsum sysslar med avancerad skatteplanering, Folksam och Riksbyggen fungerar som vilka storföretag som helst. A-pressen gick i konkurs i början av 1990-talet.
Medelklassifieringen har slagit igenom på alla nivåer. I Olof Palmes regering 1971 hade hälften av statsråden en bakgrund som LO-anslutna arbetare, i den socialdemokratiska regering som avgick 2006 två. Andelen ”politiska broilers” har ökat kraftigt. Vid partiledarskiftet 2006 saknade bägge huvudkandidaterna, Mona Sahlin och Per Nuder, i stort sett yrkeserfarenheter utanför politiken, och bägge hade fäder med framträdande uppdrag för rörelsen.

Vilken väg väljer socialdemokratin 2011? Att fortsätta utvecklingen mot ett utslätat mittenparti som lånar sin politik från tidens liberala huvudfåra? Eller en förnyelse som bygger på det som en gång var partiets styrka: Ett folkrörelseparti med ett program som syftar till att bygga ett samhälle med en solidarisk välfärdsstat som bas?

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.