Stockholms radikala bostadshjälte i ny bok

08 november 2010

Böcker, Kultur

Stockholmskärlek – en bok om Hjalmar Mehr, Björn Elmbrant, Atlas (2010)

Journalisten Björn Elmbrant har skrivit en fin biografi om den socialdemokratiska politikern Hjalmar Mehr (1910 – 1979), mest känd för att han som Stockholms finansborgarråd genomdrev de stora rivningarna och ombyggnaden av huvudstaden under 50-, 60- och 70-talet. Något som han av många samtida hatades för, men som eftervärlden troligen kommer ha större förståelse för, menar Elmbrant.
Framför allt var Mehr en väldigt radikal politiker. Inte bara för sin strindbergska ”riv det gamla och bygg nytt”–attityd, utan också för att han stod så långt till vänster inom socialdemokratin. Han var för radikal inom partiet för att få möjlighet att verka på riksnivå, utan istället, likt sin föregångare Zeth Höglund, tvungen att nöja sig med att styra över arbetarstaden Stockholm: en stad som han trots allt älskade och önskade det bästa.

Hjalmar Mehrs båda föräldrar var judisk-ryska socialister som efter den misslyckade revolutionen i Ryssland 1905 flydde till Sverige, där Hjalmar föddes 1910, döpt efter Hjalmar Branting, ledaren för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.
Stockholm var vid den här tiden fortfarande en omodern smutsig småstad: ”Om den hade ett centrum var det väl närmast Gamla stan”, och större delen av Södermalm var fortfarande obebyggd, skriver Elmbrant: ”Vattentoaletter var ännu sällsynta. Latrintunnorna på gårdarna byttes nattetid. Staden stank” och elektriciteten var fortfarande en nymodighet på intåg.
Men lilla Stockholm var knytpunkten för ryska revolutionärer i exil, både de som bodde här permanent som Hjalmars föräldrar, och de som dök upp ibland, som Lenin som då bland annat umgicks med Hjalmars pappa Bernhard Mehr, som kände alla i Stockholm bland de ryska och svenska socialisterna.
När pappa Bernhard i början av 1920-talet tyckte att sonen var alldeles för ointresserad av politik och bara läste skräpböcker, tog han med sig Hjalmar till Zeth Höglund, ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti. ”Det här ska du läsa!” sa Zäta och lånade ut marxistiska klassiker till gossen Hjalmar.
Pappa Bernhard Mehr hade efter att SAP splittrats mellan revolutionära kommunister och reformistiska socialdemokrater visserligen hållit sig till Branting och den senare gruppen, men han behöll kontakten med de gamla kamraterna till vänster, och 1916 – när Höglund tillsammans med Erik Hedén och Ivan Oljelund hade dömts till fängelse som landsförrädare för sitt motstånd mot Sveriges inblandning i första världskriget – hade också Bernhard Mehr blivit gripen av polisen, men frikänts.

Men om Branting var pappas idol skulle Höglund bli sonens förebild, och Hjalmar Mehr blev så kallade höglundare och stod långt till vänster inom socialdemokratin. Han började till och med arbeta för Höglund i Stockholm stad när denne blivit finansborgarråd 1940, då Höglund återvänt till socialdemokraterna efter att ha jagats bort från kommunismen av stalinisterna.
Under andra världskriget fanns Hjalmar Mehr med i styrelsen för Trots Allt!, den förbjudna anti-nazistiska tidskriften som Ture Nerman grundat och som Nerman fick sitta av tre månader i fängelse för efter en kritisk artikel mot Hitler. Det var ju straffbart att kritisera Hitler i Sverige.
Efter kriget satt Mehr med i Sandlerkommissionen – det halvhjärtade försöket att utreda och göra upp med svenska statens samarbete med Nazityskland. Han hade själv blivit registrerad av säkerhetspolisen som socialist och ”jude”. Långt senare, 1971 när Hjalmar Mehr blev landshövding i Stockholm och därmed högsta chef för polisen i Stor-Stockholm var han fortfarande övervakad av Säpo.
Säkerhetspolisen var dessutom mycket misstänksam mot hans hustru Liselotte. Hon var tyska vars föräldrar var socialister som efter nazisternas maktövertagande hade hamnat i Sovjet där Liselotte fick gå på Karl Liebknecht Schule, en tysk skola i Moskva. När Stalinterrorn började var de snabba att sticka till Stockholm 1937, men i Sverige fick familjen inte tillstånd att stanna och riskerade att utvisas till Nazityskland om de inte valde att återvände till Stalin-Sovjet. Pest eller kolera och en säker död i båda fallen. Föräldrarna tänkte därför ta sig vidare till USA, vilket de snart också gjorde, medan den 18-årige Liselotte blev kvar i Stockholm där hon träffat den 26-årige Hjalmar Mehr som hon gifte sig med omedelbart för att få uppehållstillstånd. 1950 träffade Liselotte den sovjetiske författaren Ilja Ehrenburg och inledde ett kärleksförhållande med honom som skulle vara fram till författarens död 1967, något som Hjalmar accepterade.

Från fyrtiotalet arbetade Hjalmar Mehr i Stadshuset och år 1958 blev han finansborgarråd i Stockholm, det som tidigare hade kallats för borgmästare, och en stor del av biografin handlar om hans kamp för att förvandla Stockholm från en fattig och trång liten skitstad som stannat i växten, till en riktig huvudstad med möjlighet till arbete och bostäder för efterkrigstidens barn och alla hundratusentals nyinflyttare som sökte sig hit under 1900-talets andra hälft. Det är mycket mer än bara den kritiserade rekonstruktionen av city och rivningarna av Klarakvarteren där ju Hjalmar själv hade växt upp i slummen: ”Har man själv bott i dessa gamla ruckel får man förmodligen en osentimental inställning till gamla hus” skriver Elmbrant.
Det skulle byggas tunnelbana – vilket inte var någon självklarhet, men försök tänka er ett fungerande Stockholm utan tunnelbanan – och Mehr tog initiativet till miljonprogrammen så att arbetarklassen skulle få moderna och billiga bostäder. ”Det är planekonomi” hävdade han själv, och visst är det i alla fall sant att marknadsekonomin aldrig kan lösa bostadsfrågan, och Mehr kämpade mot både staten och kapitalet för att få fram medel till bostadsbyggande.
Sommaren 1929 hade Mehr som SSU:are deltagit vid en ungdomsfestival i ”Röda Wien”, den österrikiska huvudstaden där austromarxisterna, en mera radikal gren av socialdemokratin, hade styrt i tio års tid och mycket framgångsrikt lyckats höja arbetarklassens levnadsstandard (innan den allt för pacifistiska austromarxismen krossades av austrofascismen 1934). Det var framför allt välbyggda och billiga arbetarbostäderna ”Gemeindebau” som kännetecknade Röda Wien. ”Svenskarna häpnade när de såg dessa fantastiska bostadskomplex som ibland döpts efter arbetarrörelsens pionjärer: Liebknecht-Hof, Bebel-Hof och Karl-Marx-Hof. För det var inga billiga betonglador som byggts i Wien, utan de hade ofta påkostad arkitektur. Och även om lägenheterna var små, hade de tambur, egen toalett, rinnande vatten, och i en del områden balkong. Det fanns nästan alltid gröna innergårdar och generöst med lekskolor, daghem och bibliotek” skriver Elmbrant, och det blev Hjalmar Mehrs stora dröm att skapa något liknande i Stockholm.
”Jag kan inte vara med om att de som bor allra jävligast, utan vatten och avlopp, utan centralvärme, utan wc, utan elektrisk belysning, med osande kaminer, torrklosetter och fotogenlampor ska fortsätta att bo åratal i ren slum” sa Hjalmar Mehr i en radiodebatt.

Stockholms betongförorter blev inga Karl-Marx-Hof direkt, men det är utmärkta moderna bostäder att leva i, och det säger jag av egen erfarenhet efter att ha växt upp i Husby, långt upp norr om stan men som tack vare Hjalmar Mehrs tunnelbana bara ligger tjugo minuter från city. Om det finns problem i dessa bostadsområden så är det inte husens fel, och inte heller människornas, utan klassamhället, segregationen och arbetslösheten.
De på utsidan så tråkiga betonghusen kommer väl inte att stå i hundratals år, men de löste i alla fall tillfälligt bostadsfrågan när de byggdes, och det skulle definitivt behövas en modern Hjalmar Mehr i Stockholm som skulle våga smälla upp lite nya betonghus för att få bukt på dagens bostadsproblem.

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.