Språklig lekfullhet i fin uppväxtskildning

01 november 2010

Böcker, Kultur

Fadevår, tack för ljuset!, Fredrik Ekelund, Albert Bonniers (2010)

Få är de författare som inte tar spjärn i sin egen barndoms upplevelser och minnen. Ibland blir det i form av romaner, ibland som självbiografier. Nu ansluter sig c till skaran som söker inspirationen i gamla fotoalbum, skolkort och familjeanekdoter i det litterära skapandet. Men hur intressant är det egentligen att läsa om författares barndom och uppväxt? Jovars, riktigt givande och roande, åtminstone om författaren heter Fredrik Ekelund.
Fadevår, tack för ljuset! berättar om Freddan som hamnar i Malmö efter att som nioåring flyttat med sin familj från Uppsala, via Gällivare och Sundsvall (bara det, något mer ursprungligt malmöitiskt än Fredrik Ekelund trodde jag inte fanns, och så visar sig karln vara inflyttad upplänning/norrlänning). Som berättelse landar den någonstans mellan romanen och självbiografin. Det är ett idogt och närgånget betraktande av en tid, av miljöer, av samhällsbyggande, utvecklingsoptimism och med sig själv i betraktarens öga.
Fredrik Ekelunds utgångspunkt är de nya villakvarteren i medelklassförorten Hyllie. Dit flyttar familjen Ekelund. Föräldrarna är båda läkare, framgångsrika men tidvis frånvarande. Farbror Torsten kontrasterar familjeidyllen. Tiden är tidigt 60-tal, kiosker och mackar av gammalt slag finns i gatubilden. Fotbollsplanerna och skolgårdarna är viktigare än interiören i den ekelundska villan. Kompisarna tar större plats än familjemedlemmarna. Precis så var det och är det. Tidsmarkörerna står tydligt utmärkta och på det hela taget är det ett Malmö som känns avlägset den Rosengårdsdominerande bilden av samma stad fyra decennier senare.
Freddans första upplevelse av utanförskap är språkligt. Den uppländska dialekten skaver mot den allt igenom homogena skånskan i området. I skolan blir det inte minst tydligt. Freddans lycka blir fotbollen, kring vilken författaren Ekelund kan briljera med stora kunskaper och egna erfarenheter. Malmö FF:s legendariska spelare återminns med jämna mellanrum, därtill stämningen i och omkring pojk- och ungdomsmatcherna i klubbens regi. Det går inte att ta miste på den totala lyckan när Eric Persson lägger handen på Freddans huvud och undrar om han ska bli den nye Bosse Larsson.

Fredrik Ekelund tycks ha ett utvecklat detaljminne, vilket märks i personporträtten från skolgården och ungdomsgänget. Genom dessa karaktärer växer också intresset för berättelsen. En del av dem återkommer i senare ålder, vilket Fredrik Ekelund själv gör när han som 56-åring samtalar med den nioåriga upplagan av sig själv. Tidssprången fyller en viktig funktion. Förutom fotboll bestod ungdomskulturen av popbanden, mopparna och relationsproblemen med tjejerna. Fredrik Ekelund skiljer sig inte på den punkten från hundratusentals unga män i samma ålderskategori.
Det som lyfter upplevelsen av Fadevår, tack för ljuset! är Ekelunds briljanta språkkänsla. Det fångar upp barnets språk, dialekterna, ordens betydelse och med en lekfullhet som nästan tar över berättandet. Det är ett upptåg genom de 250 sidorna och ett berättartekniskt grepp som är väl avvägt.
Överhuvudtaget har Fredrik Ekelund en språklig kraft i sitt författande vilket märks i hans tidigare romaner. Han förflyttar sig också bekvämt och obekymrat mellan olika genrer. Den självbiografiska Fadevår, tack för ljuset! känns lika rätt som kollektivromanen Torget, deckaren Nina och sundet, arbetarskildringen Stuv, Malmö kom! eller M/S Tiden som belönades med fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris förra året.

Jan-Olov Carlsson
intis@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.