Socialdemokratins långa färd mot natt

20 november 2010

Kommentar, Nyheter

Arga volvoarbetare kom till Stockholm 1990, för att protestera mot strejkförbud och lönestopp. Göte Kildén var med i gänget som då träffade Mona Sahlin. Här förklarar han vad socialdemokraternas vänster står inför, om de verkligen vill satsa på välfärd och jobb.

Kontrasterna är tydliga och skärpan är fortfarande bra från mitt första egentliga minne och enda möte med Mona Sahlin.
Bakgrunden var att denna unga framgångssaga i politiken, hon som redan som barn lekt kring Ingvar Carlssons ben, blev den som utsågs till offer när hon plockats in i regeringen 1990. Hon hade egentligen ingen som helst erfarenhet av vanliga jobb men utsågs ändå till arbetsmarknadsminister för att ensam försöka hålla emot den fackliga storm som blåst upp mot regeringens strejkförbud och lönestopp.
Vid mötet var vi ett bra gäng med uppretade arbetare från Volvo i Göteborg som rest upp till Stockholm och regeringens överläggningar med borgerligheten på Haga slott. Väl på plats vid uppfarten till salongerna gled det fram en stort svart bil mot infarten där vi parkerat oss. Bilen stannade, vindrutan där bak åkte ner och en blek och lite uppskrämd Mona Sahlin tog emot mitt flygblad samtidigt som vårt gäng bullrade en stund. TV-kamerorna surrade och pressfotograferna flockades. Våra brandgula skyddsjackor gjorde sig tydligen bra i bild. Vi fick kasta lite käft med Mona och hojta några slagord…

Mitt sista minne från Mona Sahlins år i rikspolitiken blev när hon i all hast övergav ”rörelsens” traditionella syn på internationell solidaritet. Hennes sista stora beslut som partiledare blev att fatta Carl Bildts utsträckta hand och den gamla symbolen, där fredsarbetet symboliserats med ett fast handslag över gränserna, skulle vi nu hastigt och lustigt se som en långsiktig uppgörelse med borgerligheten om att de svenska soldaterna i Afghanistan ska fortsätta att strida under Natos fanor ända till 2014. Ja, kanske ännu längre.
Hon klev ur det trista grådasket efter sitt och partiets historiska valnederlag genom ett fryntligt möte tillsammans med Carl Bildt. Snabbt och behändigt, utan krus, skrev hon under hans förslag till överenskommelse. Ett strategidokument som i efterhand visat sig vara en ren blåkopia till de formuleringar som Nato kommande helg ska anta vid sitt gemensamma möte i Lissabon. Bildt hade fått en förhandstitt på vad som gäller…

Mellan dessa två minnesbilder finns högvis med andra. Mona Sahlin har haft en lång färdväg i politiken. Som riksdagskvinna, med flera ministeruppdrag, har hon under 28 år hunnit med att fatta många beslut. Till hennes fördel ska sägas att hon varit konsekvent. Vid varje nytt vägskäl har hon resolut svängt åt höger.
När Svenska Dagbladet chef för tidningens sektion om ”Näringsliv”, Olle Zachrison, reflekterar över hennes avgång är det därför ingenting konstigt när han säger sig hoppas att få se henne i den svenska kapitalismens innersta krets. Hon hör helt enkelt hemma i styrelsen för Wallenbergs Investor. Där skulle hon ”också vara i gott sällskap”:
”Det finns rader av före detta socialdemokratiska ministrar som idag jobbar i näringslivet. Förre näringsministern Björn Rosengren jobbar inom Stenbecksfären. Ex-finansministern Pär Nuder sitter i Fabeges styrelse. Deras gamla kollegor Ulrica Jansson Messing och Erik Åsbrink återfinns i Wallenstams styrelserum. Före detta statsminister Göran Persson är ordförande i Scandinavian Biogas och pr-konsult. Och så vidare.”
I Dagens Nyheter finns en annan lika naturlig reflektion som kommer från Smedjebacken i södra Dalarna, där socialdemokraterna vann en jordskredsseger med nästan 60 procent i valet till kommunalfullmäktige. Här på partiets givna hemmaplan, långt borta från många stockholmares bekymmer över RUT-avdrag och bostadsräntor, blev det däremot ändå bara 50 procent i riksdagsvalet. En del av de egna väljarna kunde inte identifiera sig själva med partiledaren, menar Smedjebackens lokala partiförening, och dess slutsats är given:
”Socialdemokraternas nästa partiledare ska ha haft ett jobb, ha varit arbetslös och helst ha slagits mot Försäkringskassan. Vi måste tillbaka till den verklighet som folk faktiskt lever i.”

För mig som socialist låter detta som en önskedröm. Men drömmar ska också förverkligas och då är vi framme vid den oundvikliga politiken. ”Tillbaka till våra rötter” låter bra. ”Vår urkraft”. Men är till en del ofruktbart eftersom dagens ekonomi, dagens jordmån, är en helt annan än den som låg så fast under efterkrigstidens första decennier.
Då, när en framgångsrik facklig/politisk byråkrati och nationella kapitalister gemensamt kunde styra över hur jorden skulle brukas. Skördarna räckte både till vinster, en allt vidare välfärd och högre löner. Ser vi bara som exempel till ”svensk” fordonsindustri och dess förr så bördiga jordar är det i dag lätt att förstå vad som hänt i hela det ekonomiska landskapet. En holländare i armkrok med en rysk kapitalist försöker få i gång det kursade SAAB. Scania ägs av tyskar. Volvo personvagnar styrs av ordförande Li uppbackad av det mäktiga kinesiska kommunistpartiet. AB Volvo, där jag själv jobbade i många år och som har lastvagnar, bussar, flygmotorer och dumpers på sin meny, lever med en oklar maktsfär.
Men produktionen är global – och flyttbar. Globaliseringen har spolat bort den gamla så fruktbara myllan för klassisk socialdemokrati. Långt, långt över hälften av alla svenskar är samtidigt lika mycket låntagare som löntagare och är beroende av låga räntor. De gör sina val i livet efter förväntad börsutveckling och förväntat ränteläge.
I Europa handlar EU:s våldsamma framfart samtidigt om att sänka lönenivåer och försämra arbetsvillkor, demontera välfärd och privatisera verksamheter.

Vill socialdemokratins vänster på allvar ta sig an denna nya verklighet? Vare sig det handlar om stora välfärdssatsningar, fler jobb i den offentliga sektorn och förmånliga statliga krediter till vårt boende. Där man bryter ”budgetdisciplinen” och avskaffar Riksbanken.
Eller vill man gripa sig an de lika nödvändiga som omfattande investeringarna i en total omvälvning av vår energiförsörjning, våra transporter och vår industriproduktion så att våra liv anpassas till naturens och planetens sinande resurser?
Då måste man också gå över det kritstreck som ritats av marknadens, av den ekonomiska maktens diktat. Varje steg över detta streck kommer att mötas av ett furiöst politiskt motstånd från borgerligheten. Vilket naturligtvis kräver en helt ny reorganiserad arbetarrörelse. Med andra handslag över nationsgränserna och med andra ideal hos ledarna än att se steget över till näringslivet som en naturlig fortsättning på sin karriär i partiet.
Det är detta och ingenting annat som borde diskuteras.

Göte Kildén

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.