Progg för barn!

15 november 2010

Böcker, Kultur

Proggiga barnböcker, Kalle Lind, Roos & Tegnér (2010)

När det politiska 70-talet riktade sig till barn i bokform ter det sig i dagens ljus som både galet, imponerande, patetiskt och oavsiktligt jätteroligt. Proggiga barnböcker, med undertiteln Därför blev vi som vi blev, är en 70-talists uppgörelse med sin barndoms mest tidstypiska litteratur. Tonen är helt igenom humoristisk, den tar inte ställning för eller emot vänsteridéer i barnböcker utan vill mest upplysa oss om ett märkligt undantagstillstånd i tiden: proggen. Den har en del gemensamt med humorböcker av typen Fula vykort och Katastrofala omslag där historiska artefakter dammas av och förses med roliga kommentarer. Resultatet är en väldigt kul och upplysande bok. Trots allt är detta en historisk genomgång som inte gjorts förut.
Författaren Kalle Lind tar oss igenom olika genrer eller vågor inom ramen för den radikalaste barnlitteraturen under 70-talet (här utvidgat till åren mellan 1968 och 1982). Det är klasskamp, konsumtionskritik, miljöförstöring, u-landskunskap, demonstrationer, diktaturer, och inte minst, öppen sexualitet för hela slanten. Återkommande karaktärer i proggböckerna är fattiga fabriksarbetare, feta direktörer och ensamstående morsor.
Kring -68 kom en våg av revolutionära barnböcker som skulle kunna klassas som uppviglande i sina fantasifulla sätt att inspirera barn till uppror mot exempelvis föräldrar och dagispersonal (som i När barnen tog makten, 1969). En bit in på 70-talet blev tonen mer undervisande och redogjorde för all världens jävligheter, exempelvis uppseendeväckande detaljerat om politisk tortyr i När polisen kom (1976) om Francos diktatur. Lägg till detta en stor dos socialrealism med dystra titlar som Så var det när Ola flyttade (till höghus i förorten) och Gunnar vill inte klippa håret.
Alla verksamma författare och illustratörer under denna tid tycks ha varit överens om att inget som riktade sig till barn skulle inte vara gulligt och inlindat, det var kalla fakta och vardag som gällde, även på dagisnivå.
Kalle Lind är en ironiker ut i fingerspetsarna. Hans mål är att få oss att skratta (vilket han också lyckas med) och hans enda egentliga kritik av dessa böcker är att de är så trista för barn. Det har han utan tvekan rätt i. Underhållningsvärdet är lågt ur ett barns perspektiv, särskilt när tragikfaktorn så ofta är hög (läs: svältande barn, politiska fångar, alkoholiserade föräldrar) – det är ju allt annat än fantasieggande verklighetsflykt. Och detta är enligt Kalle Lind den största synden, att tråka ut barnen och förvägra dem det som är skoj. Däremot för han aldrig någon politisk linje att vänsteridéer generellt skulle vara fel att ge barn, tvärtom verkar han tycka att det är ett bättre alternativ än dagens hyperkommersiella barnkulturmarknad. Och vem längtar inte efter en ordentligt vänstervriden injektion för ungarna i vår jämförelsevis apolitiska samtid, istället för denna uppsjö av sagor om prinsessor och bilar?

Under den ytliga läsningen av Proggiga barnböcker framträder också en bild av hur vårt politiska samhälle har förändrats. Att man kunde sätta den politiska agendan så högt på 70-talet framstår som nästan overkligt idag. Likaså tycks synen på barn ha förändrats. Då var barnet en tänkande individ som inte nog tidigt kunde och skulle utbildas i politisk medvetenhet. Man tycktes tro att barnen verkligen brydde sig och var redo att axla den revolutionära kampen inom en snar framtid. Frågan är bara vad barnen skulle göra av all information de fick om till exempel Nordvietnam och mammas och pappas sexliv. Risken är att det bara lämnade uppgivenhet, mardrömmar och stora frågetecken. Hursomhelst är Proggiga barnböcker väl värd en läsning, oavsett om man vill skratta, förfäras eller bli nostalgisk och drömma sig tillbaka en stund.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.