Omfamningar på högsta riksdagsnivå – men V och S står inför stora kriser

15 november 2010

Analys, Nyheter

”Riksdagsårets första partiledardebatt i går var om möjligt mer återhållsam än vanligt. Oppositionsledaren Mona Sahlin och statsminister Fredrik Reinfeldt behandlade varandra i så ömma termer som god sed tillåter mellan två huvudkombattanter i ett plenum – hade det gått längre hade skandaljournalisterna fått skriva böcker om romanser i riksdagen snarare än i kungahuset.” Svenska Dagbladets ledare dagen efter partiledardebatten 4 november.

Anledningen till omfamningarna och de ömma orden var givetvis att debatten ägde rum efter en Afghanistanöverenskommelse som är lika färglös och tunn som ett glas ljummet vatten.
En uppgörelse som skulle ge sken av att de svenska trupperna kommer att lämna landet 2014. Vilket torpederades effektivt av utrikesminister Bildt dagarna efter att den slutits. Detta då Bildt klart konstaterade att det inte går att säga något säkert om 2014 idag, och att det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att trupperna kommer att finnas kvar även efter 2014 för lång tid framöver.
Partiledardebatten i övrigt var som vanligt. Maud Olofsson malde på om städavdrag och att de arbetslösa inte kan sitta och vänta på jobb utan måste ta initiativ till att starta eget och bli entreprenörer. Hur det ska gå till försvann i ordsvallet från denna partiledare vars förslag till konkreta åtgärder är lika sällsynta som en randig räv i hemkommunen Robertsfors.
Hägglund muttrade om vårdnadsbidraget. Björklund om behovet av mer kärnkraft… och Ohly kritiserade med rätta Afghanistandealen.

Men tillbaks till socialdemokratin som nu sägs vara inne i en intern eftervalsdebatt. Partistyrelsen har tillsatt en handplockad kriskommission vars huvuduppgift tycks vara att se till att ingen kritik riktas mot dem som ytterst är ansvariga för valkatastrofen.
För vad Socialdemokraterna vill politiskt är ytterst oklart. I stort sett alla med positioner att bevaka tycks i detta läge vara måna om att inte säga någonting som antyder vad den framtida politiken kan komma att innehålla. Inget utspel, inte provocera, inte ta ställning, inte sätta ner några fötter som kan riskera inflytande, positioner och givetvis alla ekonomiska favörer som följer av eventuella förtroendeuppdrag.
Nu två månader efter valet börjar det röra på sig lite i den interna eftervalsdiskussionen. Krav kommer från SSU och en enskild partistyrelseledamot om att hela partistyrelsen ska avgå och ställa sina platser till förfogande vid den kommande partikongressen. Om detta är ett tecken på en politisk omprövning i någon riktning eller bara ett första tecken på en infekterad personstrid, typ vem eller vilka som ska sitta med Svarte Petter efter katastrofvalet, återstår att se.

Aftonbladets ledare 27 oktober beskriver krisen inom socialdemokratin på följande hårdhänta sätt:
”Partiets vänster tycker att väljarna har gått till höger eftersom Socialdemokraterna inte var tillräckligt vänster.
Partiets höger tycker att eftersom Anders Borg låtsas vara socialdemokrat måste Socialdemokraterna låtsas vara Anders Borg. I bägge fall är logiken precis lika oklar. Samma gamla personer flyttas runt på allt färre stolar och samma gamla höger-vänsterdebatt spelas upp under etiketten ”eftervalsdebatt”. Det är inte konstigt att människor slutat lyssna…”
Ledarskribenten konstaterar att ”Socialdemokraterna är oinbjudande, paranoida och intetsägande.”
Med tanke på partiets ständiga vandring högerut under de senaste tjugo åren är det knappast troligt och nästintill uteslutet att partiledaren själv som har varit en av de huvudansvariga för den tjugoåriga canossavandringen kommer att gira vänster.
Efter att nu ha hängt av Vänsterpartiet ligger fältet fritt för nya inviter högerut. För den Socialdemokratiska ledningen är, om något, besatt av makt.
Afghanistanuppgörelsen är ett tydligt tecken.

Det torde inte heller vara obekant att sedan tidigare är Moderaterna och Socialdemokraterna de två partier som oftast gör upp i utskotten. Partiet har tidigare gjort upp med borgerligheten om pensionssystemet, tredje steget i jobbavdraget har accepterats. I synen på privatiseringar och avregleringar finns visserligen en och annan skillnad, men i sak är de försumbara. När det gäller förmögenhets- och fastighetsskatt har Socialdemokraterna ännu inte satt ner foten…
Det är inte heller helt otänkbart, speciellt med tanke på hur darrig världsekonomin är, att nya och ännu djupare kriser rullar in.
Ett sådant tillfälle kan bana väg för en helt ny konstellation i svensk politik och lindas in i ord som ”i nationens intresse”. Det vill säga en regeringssamverkan mellan S och M… Afghanistanöverenskommelsen kan vara ett steg, låt vara litet, i den riktningen.

För Vänsterpartiets ledning är läget minst sagt problematiskt. En framtidskommission har tillsatts och en eftervalsdebatt har börjat. Kritiken mot den nuvarande partiledningen och samarbetet med S och MP är på sina håll hård.
Ty det är ett snart tjugoårigt projekt som nu rasar.
Under dessa år har partistrategerna haft ambitionen att få ministerposter och bli en del av ett kommande regeringsunderlag. Detta har krävt eftergifter och ständig anpassning till storebror socialdemokratins gradvisa vandring högerut. Den egna partiprofilen har i mångt och mycket raderats bort, och det blev speciellt tydligt under valrörelsen.

Så kommer då valet och månaderna efter valet. Konstateras kan att hela den strategin gick på pumpen.
Det blev ingen ny regering.
Det blev inga ministerposter.
Det blev, för vilken gång i ordningen, ett valnederlag för partiet.
Det blev inget fortsatt samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det blev inte ens en tumme av partistrategernas virkande och lirkande för att bli en fullvärdig del av ett regeringsunderlag.
Och som extra grädde på det härskna moset kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.
Då är det en ringa tröst för partiledningen att det kommit till många medlemmar under och efter valrörelsen.
På valnatten och dagarna efter konstaterade Lars Ohly att han inte hade några ambitioner att avgå. Nu har han stämt ner tonen och konstaterar att det inte alls är säkert att han sitter kvar efter nästa partikongress 2012.
Att i detta nu komma med nya inviter till i första hand socialdemokratin låter sig inte göras och skulle vara alltför hårdsmält för många partimedlemmar.
Krav finns på flera håll om en extrakongress, något som partiledningen skyr med tanke på att det då skulle storma även kring deras egna positioner.

Hur ska då Vänsterpartiet och framför allt alla deras duktiga socialistiska medlemmar hantera situationen?
Kanske vore det värt att fundera på att stänga dörren till höger och öppna den till vänster. Det vill säga att återupprätta partiet som ett kämpande socialistiskt alternativ med en annan vision på dagordningen. Och att i detta arbete öppna dörrarna och söka samarbete med alla de rörelser och andra socialister som finns utanför partiets egna led för att tillsammans skapa ett brett, demokratiskt socialistiskt alternativ.
En kraft som vågar utmana hela det nuvarande systemet och som på sikt ute i den dagliga kampen i fackföreningar, inom miljö- och klimatrörelsen, tillsammans med glödande antirasister, kan förenas och tydliggöra för alla som dukat under eller är på väg att duka under i den nyliberala skärselden att en annan värld är möjlig.

Kjell Pettersson

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.