Nu ska här väljas ordförande – men hur?

29 november 2010

Inrikes, Kommentar, Nyheter

”Låt oss börja med en baskurs i demokrati.” Så lyder rubriken från socialdemokraten och kulturministern under Olof Palmes dagar, Bengt Göransson, i ett debattinlägg i Expressen 17 november.

Bengt Göransson är en av dem som med viss förfäran ser på sitt eget parti när de, eller rättare sagt valberedningens ordförande, ska vaska fram en ny partiledare till extrakongressen i mars nästa år, och dessutom via kriskommissionen presentera en politik.
”Det socialdemokratiska partiet är i kris, men vems är problemet? Och vem är det som ska lösa det? Svaret borde vara givet – det är partiets medlemmar som är de närmast berörda, och inga andra än de kan förnya partiet. Inga inkallade konsulter, inga mediaexperter, inga karismatiska partiledare… Partiet och dess medlemmar ses i den mån de ses överhuvudtaget som en bromskloss för en nödvändig förnyelse.”
Ord och inga visor från Bengt Göransson.

Det är med viss förfäran man utifrån läser om hur socialdemokraterna ska få fram en ny partiledare.
Före detta LO-ordföranden Stig Malm kräver för sin del att processen att välja ny partiledare ska vara mera öppen, och beskriver det nuvarande systemet som ”stalinistiskt”.
Även om man inte håller med om Stig Malms definition ”stalinism” när man uttalar sig om socialdemokratin, så bör det rätteligen påpekas att Stig Malm i många år satt som ordförande för ett tungrott, toppstyrt och odemokratiskt LO. Likaså var han medlem av partiets verkställande utskott. Så anklagelse om ”stalinism” studsar tillbaka på Malm.
Aftonbladets ledare 20 november säger för sin del ”Nej tack” till vad man kallar ett påveval, och drar parallellen med proceduren när ett antal kardinaler i ett slutet rum utser ny påve.
”Processen bär besvärande likheter med socialdemokraternas metod för att utse ny partiledare. Katolska kyrkan har stått emot de flesta krav på moderniseringar. Visserligen införde Paulus VI 80-gräns för röstberättigade kardinaler och Johannes Paulus såg till att de fick ordentliga sängar att sova i under konklaven.” (Ordet konklav betyder ”rum som kan låsas”, vår anm.)
Socialdemokraterna står inför valet att antingen göra som Paulus VI, nämligen lite kosmetiska ändringar i valproceduren för att tysta det interna gnället. Eller så tar man i lite mer, så att det märks. Rena medlemsomröstningar förespråkas av vissa. Det är dock inte förenligt med Socialdemokraternas stadgar.”

Ett stalltips i den nuvarande röran är att socialdemokraternas ledning och valberedningen och dess ordförande väljer att följa den gamla liturgin.
Det vill säga: endast en ordförandekandidat kommer att finnas på extrakongressen. Personen i fråga kommer att väljas i total enighet utan avvikande röster. Kramar och rosor väntar vid podiet. Stående applåder från ombuden. Hand i hand sjungande antingen Arbetets söner eller Internationalen.
En riggad medial show långt över och ifrån de vanliga partimedlemmarnas huvuden och inflytande.
Man undrar vad som skulle hända om ett eller flera ombud istället sa nej på frågan om vi kan välja honom eller henne till partiordförande, och dessutom hade fräckheten att inte resa sig upp och delta i applådåskorna.
Förmodligen blev detta den sista kongressen för dessa fiktiva personer. Istället väntade med all säkerhet en framtid i den speciella socialdemokratiska saltgruvan. Kanske som kaffekokare i en avlägsen arbetarkommun.

Ty den socialdemokratiska rörelsen har en tradition att visa upp en total enighet, även när det är uppenbart att det inte finns någon enighet vare sig i valet av partiordförande eller i hur framtidens politik ska bedrivas.
Ett alldeles speciellt spel, en speciell partikultur och en syn på demokrati som lämnar mycket övrigt att önska.
Ryggmärgsreaktionen för dem som bestämmer takten och dagordningen i partiet tillåter inga avvikande och kontroversiella strider, även om alla vet att hela havet stormar. Och speciellt inte när ett sargat parti ska välja ny partiledare.
Partiet tillåter inte ett politiskt klotterplank med en röd färg, en grön och en ljusblå kulör. Skulle motsättningarna bli alltför uppenbara så är partitopparna ytterst noga med att sanera bort klottret och måla planket betonggrått.

Många målar nu upp en bild av att det socialdemokratiska partiet håller på att rasa ihop fullständigt. Partiet är utan tvekan allvarligt skadskjutet. Men man ska komma ihåg att partiet trots allt fick drygt 1,8 miljoner röster och nära en tredjedel – 30 procent – av rösterna, vilket är en rätt bra grund att stå på inför en restauration.
Uppmaningen från Bengt Göransson är att ”återupprätta respekten för politiken som idébas, tona ned tillbedjan av den beslutspotente”.
I detta kan man instämma, men framför allt gäller det för medlemmarna att demokratisera partiet, vägra att låta sig toppstyras och i arbetarkommuner, på basmöten och vid andra samlingar grundligt och noggrant nagelfara den förda politiken. Utifrån den kunskapen kan man ta sats för en annan politik som via konkreta krav och i handling kan göra det tydligt för arbetare och låginkomsttagare vad begreppen frihet, jämlikhet och broderskap betyder i praktiken.

Kjell Pettersson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.