NPA hoppas på radikalisering efter protesterna

06 november 2010

Nyheter, Reportage, Utrikes

Paris-NPA/2010 av Linn Hjort

Pensionsreformen som ledde till att miljoner fransmän gav sig ut i strejk, i blockader och väldiga demonstrationer har röstats igenom i parlamentet, och efter förra torsdagens stora demonstrationer – som i storlek inte kunde mäta sig med de tidigare väldiga protesterna – börjar nu rörelsens kollaps förutspås.
Den franska radikala vänstern tar heller inte ut någon seger i det här läget, även om medlemmar i det nya antikapitalistiska partiet, NPA, menar att de räknat med ett lägre deltagande i torsdagens strejk eftersom landets skolor och flera universitet hade stängt för höstlov.Flera stora manifestationer är inplanerade de närmaste veckorna, men det är nu helt uppenbart att det inte finns någon självklar väg för rörelsens utveckling.

Det viktigaste med rörelsen är att så väldigt många människor deltar och att erfarenheterna från den kommer att finnas kvar även efter protesterna. Det menar Olivier Besancenot, den unge och uppenbart populäre ledaren för NPA. Han pratar hastigt med Internationalen under torsdagens demonstration, men avbryts ständigt av demonstranter som vill ta flygblad, skaka hans hand och säga några ord. Ungdomar står på avstånd, pekar och skrattar förtjust när de får syn på honom.
– För NPA är detta den första kampen där vi kan visa upp oss. En ny politisk generation kommer ur den här rörelsen. Särskilt för unga arbetare som deltar i sin första kamp, kommer utvecklingen att fortsätta, säger han.

Dagens protester har jämförts med 1995 års generalstrejk, som då tvingade Chiracregeringen att dra tillbaka de tilltänkta pensionsreformerna. Det kan också hända att aktivister under nostalgiska suckar nämner 1968 i samma mening. Men det är naturligtvis mycket som skiljer 2010 från de stora förebilderna.
Till exempel pekar Serge Aberdam, som sitter i ett av Paris kommunfullmäktige för NPA, på att det faktiskt inte deltar särskilt många i rörelsen och att det var många fler som strejkade 1995.
Inte heller verkar det som om 2010 kommer att utvecklas till en generalstrejk utan slutdatum. NPA menar att det vore det bästa alternativet och vad som verkligen skulle kunna få regeringen att vika sig, eller åtminstone göra betydande eftergifter. Men det verkar inte troligt att fackföreningarna, med det väldiga CGT i spetsen, kommer att ta det steget. Istället väljer de att konfrontera Sarkozyregeringen genom en-dagsstrejker och de regelbundna stora demonstrationer som skapat rubriker världen över. Den brittiske ekosocialisten Richard Greeman påminner i sin blogg om hur dessa metoder tidigare har lett till att proteströrelser i Frankrike ebbat ut efter att regeringen väntat ut dem.

NPA har från början deltagit i bygget och underhållet av den nya rörelsen, genom sina fackliga aktiva, sina arbetsplatsrepresentanter, studenter och allmänna aktivister. Partiet organiserar medlemmar på två plan: på arbetsplatser och i bostadsområden, och nu läggs det ned tid på att förbättra kommunikationen mellan de olika strukturerna.
– Det är lite svårt att sammanlänka de olika delarna av rörelsen, och det är därför våra partimöten blir så långa och varför det är svårt att komma fram till en gemensam position, menar Serge Aberdam.
Nu, säger han, försöker NPA demonstrera att det faktiskt går att försvara en majoritets intressen.
– Den verkliga rollen NPA försöker spela är att visa att människor som förlorar rätten till pension genom reformen är en majoritet som kan utvecklas till politiska aktörer. Om det budskapet når ut så är det viktigt.
– Det betyder att även om vi inte vinner över pensionslagen, så kan vi ha vunnit något annat: en bättre förståelse av situationen och att en majoritet av folket har samma intressen. Även om vi inte vinner kan vi påverka det kollektiva medvetandet.

I samtal med NPA-medlemmar framkommer det gång på gång att den pågående rörelsen ses som så mycket mer än ett verktyg för att pressa Sarkozys högerregering att ge upp i enbart pensionsfrågan; den stora förhoppningen är att den kan leda till en radikalisering och en djupare insikt bland fler om hur kamp kan föras.
– Det gör en stor skillnad, kommenterar Serge Aberdam.

Nora är lärare och medlem i NPA. Innan förra veckans jättedemonstration förklarade hon att hon tyckte det skulle vara lyckat om det överhuvudtaget blev en demonstration, mitt under det allmänna lovet som det var. Hon tar på allvar frågan om protesternas våldsamheter, som det rapporterats så mycket om, i Sverige och i andra länder.
– Sedan några år tillbaka har vi ett våldsamt fenomen i Frankrike, säger hon.
– Många ungdomar i förorterna har stora problem – inga pengar, inget [nationellt] arv, inga bostäder, ingenting. De är söner till koloniserade folk. Nu är de i Frankrike och har franskt medborgarskap, men segregationen och misären fortsätter för dem, säger hon.
Även om en minoritet lyckats ta sig uppför den sociala trappstegen, fortsätter svårigheterna för de flesta och med krisen och den förtryckande rasismen kommer frustrationens våldsamheter.
– Vänsterorganisationernas uppdrag är att övertyga dem att ansluta sig oss och stödja arbetarnas sak. Och det är möjligt. Istället för att förfasas över deras våld så borde vi organisera dem.
Vissa aktivister försöker organisera i förorterna, berättar Nora.
– Men det är svårt, vi är så få…

Det märks dock inte att NPA är få – ”vi är överallt”, som en ung medlem konspiratoriskt uttryckte det. Och det verkar stämma hyfsat. NPA:s klistermärken sitter över hela Paris, och på den stora torsdagsdemonstrationen var NPA synligare och mer högljutt än till exempel den välkända vänsterorganisationen Lutte Ouvriére. I timtal upprepade en handfull NPA-medlemmar slogans för förbipasserande demonstranter, och flygblad delades ut lika flitigt som tidningen Tout est á nous! såldes.

Nej, än så länge vill ingen hävda några enkla segrar, och ingen vågar hoppas på en upptrappning av rörelsen i det här läget. Men aktivister tar fasta på den positiva turbulens protesterna har väckt och gläds åt den omfattande debatt som sprids på gator och torg, i barer och på bussar.
– Överallt talar folk om reformen, och det är en framgång. Det garanterar inte en seger, men vi befinner oss i centrum, inte i marginalerna, och diskuterar just det som intresserar folk, konstaterar Serge Aberdam.

Text och foto: Linn Hjort

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.