New Tango Orquesta bygger magnifika ljud

23 november 2010

Kultur, Musik

De har spelat länge ihop, de vet hur de ska göra, de lyssnar in. När New Tango Orquesta stod på scenen på Södra teatern i veckan sköljde tonerna ut över publiken som mjuka vågor med skarpa kanter. Bandet bygger upp ljudlandskap som det bara är att sluta ögonen och kliva in i.

Förbandet är riktigt bra. Nils Berg Cinemascope tar favoritfilmsnuttar från Youtube och spelar nyskapad musik till. Skönt flödande jazz ackompanjerar än en marimbaspelare från Ghana, än en sångerska från Malaysia, än dansande indiska kvinnor. Det är suggestivt, innovativt och lite mystiskt. De är bra, väcker nyfikenhet på mer och hade hållit för en helt egen konsert.
Men kvällens huvudakt är New Tango Orquesta. Denna färgstarka sammansättning av fiol, bas, piano, gitarr och bandoneon, nu utökad med en cellist.
Det är fascinerande att föras in i det ljudlandskap som bandet bygger upp. Ensliga bilder av ödsliga förortslandskap med virvlande höstlöv målas upp för min inre syn om jag blundar. Till höger och vänster gungar folk med i musiken, som trollbundna.

Minns en spelning som bandet gjorde i kyrkan i Näsåker under Urkultfestivalen för några år sedan, då utan cellist. Intimt och intensivt, sommarsvettigt och närvarande. Den här gången finns inte riktigt samma närvaro. Kanske beror det på att musikerna står lite väl utspridda på scenen, det känns som om det är svårt för dem att upprätta kontakt, de når inte riktigt hela vägen fram. Det fanns också en poäng i att violinisten Livet Nord tidigare gjorde allt stråkande – när hon nu ska samsas om utrymmet med Johanna Dahl på cello blir det inte lika starkt. Livet Nord hanterar sitt instrument med en så stor skicklighet att jag vill höra henne hela tiden, trots cellons mörkare djup.
Efter spelningen ska bandet fira med champagne:
– Vi har gjort en ny grej, vi har gjort en notbok, säger gruppens musikaliske ledare och kompositör, Per Störby. Han fortsätter:
– Andra band gör pins, bandanas och t-shirts, vi gör en notbok. Det kanske är lite nördigt och vi har bara tryckt upp 25 exemplar för att sejfa om ingen vill köpa den.
Omslaget är en målning av Lars Billgren och melodierna i boken har fått texter av dramatikern och författaren Mattias Brunn:
– De ger en stämning men man fattar inget, säger Per Störby och berättar att boken också rymmer många bilder, bland annat från loger runt om i världen, många sunkiga sådana framhåller han. Sedan följer mer musik från senaste skivan Vesper.
Per Störby slänger sig med benämningar som han själv kallar för klassiskt skitsnack. Till exempel att bandet har gått från att spela mycket nuevo tango till att sträva efter det postminimalistiska. Om det är detta som ger syner av ödsliga hedar, skogar och mörka vatten är svårt att säga; kanske är det bara tangons innersta väsen som ger synvillor. Det intensiva vemodet som stundtals fylls av en hetta som bränner kinderna.

Ibland är meditationen total. Det blå ljuset singlar över scenen när Josef Kallerdahl (som även spelar i Nils Berg Cinemascope) hanterar sin bas med samma känsliga precision som Thomas Gustavsson behandlar pianots tangenter. Ljudet av en avlägsen siren kommer från Livet Nords fiol och Per Störby spelar sitt bandoneon så varsamt och väl att det ömma och det starka slingrar sig om vartannat. Det är lätt att tänka att det skulle räckt med de fyra – en tät kvartett – trots att Peter Grans elgitarrslingor är fina, liksom cellotonerna.
Applåderna vill aldrig ta slut och det kommer extranummer. När publiken myllrar ut i novemberkvällen hörs det att många är nöjda. En kvinna slår ut med händerna:
– Vilka musiker! Jag är fullständigt lamslagen!

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.