Franska senaten röstade Ja, folket säger Nej!

01 november 2010

Kommentar, Nyheter, Utrikes

Protesterna mot Nicolas Sarkozys ”reform” av pensionssystemet gick i måndags in i en ny fas. Senaten röstade då igenom lagförslaget med 177 röster mot 151. Det innebär att bara formalia är kvar innan den ”parlamentariska demokratin” antar en lag som en överväldigande majoritet av det franska folket inte vill ha och som miljoner sagt nej till i den ena demonstrationen och generalstrejken efter den andra.
Frågan som nu ställs är om kampen är över. Svaret är väl både ja och nej. De mer spektakulära aktionerna, som strejkerna i transportväsendet och raffinaderierna samt blockaden av oljedepåerna, är på upphällningen. Tågen går nu i stort sett normalt. Innan ”normal” produktion i raffinaderierna uppnås kan det dock dröja. Bara fem av de tolv raffinaderierna i strejk beslutade i tisdags att återgå till arbetet.

– Vi har inte råd att strejka längre, sa en facklig ledare till fransk tv på tisdagsmorgon. Vi ska komma ihåg att det inte finns strejkkassor i Frankrike så varje strejkdag är en dag utan inkomst.
Regeringen har gjort allt för att bryta oljearbetarnas kampvilja. Gendarmeriet har satts in för att bryta blockader av depåer och strejkande arbetare har tvångsrekryterats till tjänst under hot om omedelbara fängelsestraff. I tisdags fick de strejkande ett vackert solidaritetsbevis från Belgien. Fackföreningen FGTB satte stopp för franska tankbilar som hämtade reserver i en depå i Belgien. Enligt FGTB har den franska oljejätten Total fyllt på ett 50-tal tankbilar per dag i grannlandet.
Även om strejkerna och blockaderna fortsätter under de närmaste dagarna är det uppenbart att de är inne på sluttampen och att kampen kommer att ta sig andra former. De arbetande kan inte leva utan löner och de fackliga organisationerna som saknar strejkkassor kan inte ersätta de strejkande.

Samtidigt finns det ett frågetecken kring de ungas deltagande den kommande veckan eftersom det är skollov just nu. I tisdags mobiliserade elevorganisationen till demonstrationer i en rad städer och i Paris samlades ett tusental utanför senaten för att protestera mot församlingens slutliga omröstning på eftermiddagen. Är det lovet som förklarar den svaga uppslutningen? Enligt eleverna utanför Senaten är rörelsen inte på nedåtgående.
Regeringen å sin sida har använt två propagandavapen under veckan för att undergräva protesternas popularitet. I samstämmig ton har arbetsgivarorganisationen Medef och regeringen trollat fram en siffra ur hatten. ”Strejkerna kostar 300-400 miljoner euro varje dag”, påstår de plötsligt. Hur den beräkningen gått till är det ingen som kan förklara. Och med en regering som gett bort över 100 miljarder euro i skattelättnader åt de rika är det uppenbart för alla att skammen går på torra land.

Mer allvarligt är det att inrikesministeriet inte dragit sig för att organisera provokationer under demonstrationerna i olika städer. Det finns nu bevis för att civilklädda poliser krossat fönster i banker och angripit ungdomar och fackliga aktivister för att ge intryck av allmänt kaos och ökad ”vandalism”. Polisledningen slår ifrån sig men existerande videoklipp av huvklädda individer som krossar fönster i ena sekunden och med batonger i högsta hugg och synliga polisbrickor ingriper mot demonstranter i nästa sekund talar för sig själva.
Det är möjligt att kampen nu mattas av och att en återgång till det ”normala” tar vid. Men innebär det att Sarkozy vunnit? Det är långt ifrån klart. För vad kan man se som en seger? Om ett lugn på ytan är en seger då kanske man kan säga att Sarkozy segrat. Men tittar man under ytan och frågar sig hur han och hans regering betraktas av den stora majoriteten då blir svaret ett annat. Om Sarkozy var impopulär innan strejkerna så är han nu djupt avskydd av en stor majoritet. I opinionsmätning efter opinionsmätning är det 70 procent som visat sitt stöd för protesterna och knappt 30 procent som säger sig stödja Sarkozys politik.
En majoritet av landets befolkning ser nu att presidenten och regeringen inte bryr sig om vad en majoritet anser. Att sätta sig över vad de arbetande tycker och visa förakt för deras bekymmer görs inte ostraffat i Frankrike. Sarkozys politiska zenit ligger redan bakom honom.

Text: Benny Åsman

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.