Massarbetslöshet och dimridåer

18 oktober 2010

Kommentar, Nyheter

”Regeringens främsta mål är att föra Sverige till full sysselsättning.” Så formulerades syftet när Anders Borg på måndagen lade fram regeringens nya statsbudget. Men att massarbetslösheten ska bestå även under de kommande fyra åren framgick utan krusiduller. Till nästa år ska siffrorna för arbetslösheten ner från årets 8,4 procent till 8 procent. Och till år 2014 sätter regeringen målet 6 procent. Det vill säga; om! Om regeringens superoptimistiska prognoser för den svenska konjunkturutvecklingen håller. Om inte en ny nedgång i världsekonomin slår till. Och om denna i så fall inte drabbar Sveriges exportberoende industri som senast…

Regeringens så kallade ”jobblinje” – i media framställd som dess starkaste gren – är i själva verket en arbetslöshetslinje. I kölvattnet av finanskrisen ökade arbetslösheten i Sverige snabbare än i de flesta EU-länder och närmade sig snarare den östeuropeiska divisionen än den i väst. Bortsett från de kraschade ekonomierna i Portugal, Spanien, Grekland och Irland har våra grannar Norge (utanför EU) och Danmark siffror på 3,5 respektive 6,8 procent. Flera gamla EU-länder ligger betydligt lägre än Sverige, som Nederländerna 4,3, Luxemburg 5,2, Österrike 4 och Tyskland som gått ner till 7 procent.
Sverige, med sin under efterkrigstidens klassiskt låga arbetslöshet, befinner sig idag i spannet mellan 8 och 10 procent tillsammans med Italien, Frankrike, Belgien och Finland, strax under Polen, Bulgarien och Kroatien. Att Sverige ligger kring EU-snittet är knappast smickrande då snittet dras upp extremt av de baltiska staternas och Spaniens arbetslöshetssiffror kring 20 procent. Och när det gäller ungdomsarbetslösheten håller alliansregeringen Sverige inte ens på det höga EU-genomsnittets 20 procent. Med över 25 procent av ungdomen arbetslös tillhör vi de verkliga krisnationerna.

Om jobblinjen inte handlar om krafttag mot arbetslösheten utgör den istället en retorik för att motivera fortsatt ekonomisk omfördelning, från offentlig verksamhet till privat, från sjuka, arbetslösa och låglönade till bättre ställda. Med mantrat om att ”riktiga” jobb bara kan skapas i det privata näringslivet fortsätter överföringen av offentliga medel och verksamhet till privat näringsliv. De fortsatta ”jobbskattesänkningarna” går främst till inkomster över 30 000 kronor som får hundralappar extra i månaden mot normalinkomsttagarnas tio till tjugo kronor. Socialförsäkringsminister Kristersson lovar att utförsäkringarna av sjukskrivna ska fortsätta och att ”reformen” står fast.
Och medan regeringen oförtrutet fullföljer sitt systemskifte har Sverigedemokraterna genast blivit till den förväntade och ideala dimridån. Inför den politiske halvportionen Johnny Skalin ägnade de sju övriga partierna en tredjedel av debatten åt Sverigedemokraterna. På så sätt riskerar ett klibbigt samförstånd att utvecklas där regeringen inte bara lyckas få med sig delar av de ”rödgröna” på tåget utan också gör Sverigedemokraterna till riksdagens enda konturskarpa, om än pariastämplade, oppositionsparti.

I en utveckling med fortsatt massarbetslöshet och nedmontering av välfärden blir det då inte Skalins vimsiga talekonst som får fäste utan det allra simplaste resonemanget: ”Men om vi inte kan ge dem som bor här i landet jobb, varför ska vi då ta hit fler?”
Utan massiva planer på att radera ut massarbetslösheten med offentliga jobb för klimatomställning och välfärdsutveckling, utbildningssatsningar och fördelning av arbetstiden riskerar Skalin att bli än mindre ensam i sin hörna om fyra år.

Håkan Blomqvist

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.