Lula handplockar sin efterträdare

04 oktober 2010

Nyheter, Utrikes

Den 3 oktober går Brasilien till val. Presidenten, alla guvernörer i delstaterna, de federala och delstatliga parlamenten och en tredjedel av senatorerna ska väljas, och det ser ut att bli en promenadseger för den regerande alliansen mellan Arbetarpartiet (PT) och större delen av de borgerliga partierna.

För högeroppositionen, ledd av det ”socialdemokratiska” partiet PSDB, ser det närmast ut som om man går mot en katastrof. Dess presidentkandidat, José Serra, tidigare guvernör i den största delstaten Sao Paulo, med 40 miljoner invånare, ledde komfortabelt i alla opinionsmätningar ända tills han formellt blev presidentkandidat i maj.
Därefter har hans siffror konstant dalat, i kontrast till Lulas handplockade efterträdare, den tidigare ganska okända Dilma Rousseff, som i motsvarande grad ökat. Dilma ligger i de senaste opinionsmätningarna runt 50 procent mot Serras knappt 30 procent, och frågan är nu snarare om Dilma kommer att vinna redan i den första omgången.
På tredje plats i opinionsmätningarna ligger den tidigare miljöministern Marina Silva, som efter att ha lämnat regeringen och PT blev de Grönas presidentkandidat. Hon samlar mellan 8 och 10 procent.

Latinamerikansk socialdemokrati
PT, som bildades som ett uttalat socialistiskt parti i spåren av de omfattande metallarbetarstrejkerna 1979-80 representerar idag vad som bäst kan beskrivas som ett latinamerikanskt socialdemokratiskt parti. Borta är all retorik kring nationaliseringar och socialism. I stället är det ”breda lösningar” och en ”fungerande kapitalism” som är ledorden. Kring sitt politiska projekt har PT samlat den överväldigande majoriteten av den traditionella borgerligheten och dess partier. Grupper som naturligtvis inte skulle flockas kring PT om de ett ögonblick trodde att partiet skulle driva utvecklingen i socialistisk riktning.
PT-ledningens ”pragmatism” kan bäst åskådliggöras i fallet med guvernören Roseanna Sarney. Roseanna Sarney är guvernör i den fattiga delstaten Maranaho i nordöstra delen av landet. Hon är också dotter till José Sarney, tidigare president, nu senator och överhuvud för familjen som i praktiken äger Maranaho. Partipolitiskt är klanen Sarney för närvarande en del av partiet PMDB. Inte för att namnet på partiet betyder något för familjen Sarney eller andra liknande oligarker. Man byter lätt eller skapar ett nytt om man behöver.
För att befästa sin allians med familjen Sarney tvingade PT:s ledning det lokala Arbetarpartiet att avstå från att kandidera till guvernörsposten och i stället ge sitt stöd till Roseanna Sarneys återvalskampanj. Ett tilltag som fick några av de lokala PT-ledarna att inleda en hungerstrejk i protest mot beslutet.
Att uppmana till en röst på familjen Sarneys fortsatta styre i Maranaho är naturligtvis omöjligt, till och med för ett parti som har en försiktig reformism av kapitalismen på programmet. Familjen Sarney ÄR allt det som är galet och korrumperat med den brasilianska kapitalismen.

Klassförakt
Det nyliberala PSDB som är José Serras bas har allierat sig med två mindre högerpartier, varav ett – Democratas (DEM) – är en direkt arvtagare till den gamla militärdiktaturens parti. DEM har också skakats av flera korruptionsskandaler, bland annat tvingades guvernören för det federala distriktet, där huvudstaden Brasilia ligger, avgå och krypa i buren efter att omfattande korruption avslöjats. PSDB har på samma sätt skakats av skandaler, inte minst i delstaten Rio Grande do Sul där PSDB-guvernören Yeda Crusius avslöjats med att dela ut miljoner ur delstatskassan till familj och vänner.
Men det största problemet för högeroppositionen är att man försökt rida på klasshatet mot den sittande presidenten Lula och hans efterträdare. Klasshatet från medelklass och övre medelklass ska inte underskattas, men den basen är för smal för att kunna utmana Lulas bas bland landets stora arbetar- och lantarbetarklass. Dessutom är det uppenbart att högern inte fått stöd för sitt politiska projekt – som retoriskt mest handlat om att stå på USA:s sida i utrikespolitiken och att sälja ut statliga företag – bland den ekonomiska eliten i landet.
Brasilien Gröna parti har varit representerade i Lulas regering sedan dess tillträde 2003. Men partiets ”ideologi” – i den mån det har någon – tycks likt många andra Gröna partier, vara att till varje pris sitta i regeringen. När Marina Silva lämnade PT och regeringen, var det många som hade stora förhoppningar på henne, inklusive inom den radikala vänstern. Men som presidentkandidat för det borgerliga Gröna partiet har hon inte bara undvikit att ta ställning till ”höger” och ”vänster”, utan direkt försvarat partiets deltagande i högeradministrationer, t ex i storstaden Sao Paulo där de Gröna stöder borgmästaren från DEM.
För att ytterligare manifestera sin syn, utsåg Marina Silva en av landets rikaste män till sin vice presidentkandidat!

Splittrad socialistisk vänster
Inte ens en så utmanande gest avskräckte dock vissa personer inom den socialistiska vänstern att fortsatt hoppas på Marina Silva. Det socialistiska partiet PSOL, som bildats sedan vänsteroppositionen inom PT uteslutits 2003, har stått på randen till splittring eftersom ledande personer inom partiet offentligt deklarerat sitt stöd för Marina Silva. Detta gäller främst PSOL:s presidentkandidat i valet 2006, Heloisa Helena, som fortsatt deklarera sitt stöd för Marina Silva även sedan PSOL avvisat detta och i stället lanserat den socialistiska veteranen Plinio Arruda Sampaio som sin kandidat.
Heloisa Helena, som 2006 fick knappt 7 procent av rösterna i presidentvalet, kandiderar i år som senator i sin hemstat Alagoas, med Marina Silvas stöd, och leder stort i alla opinionsundersökningar.
Splittringen inom PSOL blev också en förevändning för det mindre socialistiska partiet PSTU att lansera sin egen presidentkandidat. Det tredje partiet från den valfront som 2006 stödde Heloisa, det gamla kommunistpartiet PCB, hade inget annat att göra än att lansera sin egen kandidatur. I konsekvensens namn har ingen av dessa kandidater nått över 1 procent i opinionsundersökningarna.
Plinio Arruda Sampaio är en 80-årig socialistisk veteran, en av grundarna av PT och brett respekterad inom alla delar av vänstern, inte minst inom de jordlösa böndernas organisationer. Genom att PSOL har parlamentsledamöter (vilket PSTU och PCB inte har) har Plinio kunnat delta i flera stora officiella TV-debatter med de andra presidentkandidaterna och inte ens landets mest högerinriktade press har kunnat undvika att notera hans principfasta socialistiska övertygelse och klara budskap.
Den socialistiska vänsterns splittring är dock ett säkert tecken på hur politiskt marginaliserade man blivit. PT-regeringens linje om en ”fungerande och ansvarstagande kapitalism” har lett till ett aldrig tidigare skådat välstånd också för stora delar av landets arbetarklass (se not). Och så länge kapitalismen tycks fungera, finns naturligtvis inget skäl till att riskera liv och lem för att störta den.

Göran Kärrman
intis@internationalen.se

Skiftarbetare på GM:s sammansättningsfabrik i Sao Jose dos Campos (som dock är ett fackligt fäste för vänstern) tjänar omkring 25 000 svenska kronor i månaden. Kvalificerade yrkesarbetare och skiftledare vid samma fabrik kommer upp i 35 000 svenska kronor per månad. Den lagstadgade minimilönen ligger på ca 4 000 svenska kronor i månaden. Priserna i Brasilien är lägre än i Sverige, inom vissa områden så mycket som hälften. Ett kilo nötkött av god kvalitet kostar 50-60 kronor, men en liter yoghurt omkring 15 kronor.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.