Ett erkännande: Nobelpriset åt Vargas Llosa

18 oktober 2010

Kultur, Nyheter

När nu Mario Vargas Llosa fått Nobelpriset i litteratur återstår bara en av de tre riktigt stora latinamerikanska romanförfattarna, nämligen mexikanen Carlos Fuentes. Colombianen Gabriel García Márquez fick priset redan 1982.

Vargas Llosa föddes i Peru 1936 och är en omstridd person, inte minst politiskt. Han var som så många andra radikal som ung men har sedan länge varit en vältalig förespråkare för nyliberal politik. Han blev en känd författare redan på 1960-talet med romaner som Staden och hundarna och Det gröna huset. Riktigt intressant blir det när han 1981 publicerar romanen Kriget vid världens ände, som handlar om en religiös rörelse i Brasilien som i slutet av 1800-talet kämpar mot staten.

Ett liknande ämne, men nu utan religionen inblandad, återfinns i romanen Den sanna berättelsen om kamrat Mayta från 1983. I centrum står en liten trotskistisk grupp som försöker organisera ett uppror i en stad uppe i Anderna. Den innehåller en hel del att fundera över för förespråkarna av gerillakrig och väpnad kamp i Latinamerika. Jag vet inte hur sanningsenlig Vargas Llosa är när han återger det faktiska upproret i maj 1962, men hans skildring ger ett trovärdigt intryck.
Det nya årtusendet blev något av en nystart för Vargas Llosa. År 2000 kom den fantastiska romanen Bockfesten. Det är en i raden av latinamerikanska diktatorsromaner, några andra är Asturias Presidenten, García Márquez Patriarkens höst och Carpentiers Metoden. Frågan är om inte detta är den bästa av dem. Huvudperson är diktatorn Trujillo som styrde Dominikanska republiken i över 30 år.
Ett par år senare kom en nästan lika stark roman: Paradiset finns om hörnet. I den skildrar Vargas Llosa pionjären för en socialistisk feminism, Flora Tristan, och hennes ansträngningar för att organisera kvinnliga fabriksarbetare i Frankrike. Men den handlar också om hennes barnbarn, målaren Paul Gauguin – han som flydde från Europa till Tahiti. Även den är en oerhört rik och stark roman som rör sig runt den peruanska barnlek som är romanens titel.
Den senaste till svenska översatta romanen är Den stygga flickans rackartyg (2006), som tyvärr är ett riktigt lågvattenmärke. Här har en mästare – förhoppningsvis tillfälligt – sänkt sig till en nivå som många läsare inte alls förknippar med författarnamnet.

Det har diskuterats en del om Vargas Llosas politiska åsikter. Det råder inget tvivel om att han sedan länge är en övertygad förespråkare för kapitalism och nyliberalism. Men ska det få socialister att avstå från att läsa hans romaner? I så fall finns det många andra författare som vi bör hålla på avstånd. Dostojevskij anses med rätta vara en av världslitteraturens största romanförfattare, men hans åsikter som privatperson var direkt obehagliga. Ändå läser vi Brott och straff och andra av hans romaner och kapitulerar inför en mästerlig författare. Solsjenitsyn hade också riktigt reaktionära åsikter som så småningom tog död på hans litterära storhet, men hans tidiga romaner som Cancerkliniken och Den första kretsen är stor läsning.

När Vargas Llosa skildrar socialisten Flora Tristan gör han det med en inlevelse och medkänsla som visar att det faktiskt finns författare som kan höja sig över sina egna snäva åsikter och gestalta episoder och karaktärer på ett sätt som också ideologiska motståndare kan uppskatta. Det är väl just det som är en stor författare – att inte fastna i sina egna åsikter utan kunna gestalta hela bredden i ett skeende. Vargas Llosa har sedan länge tillhört den kategorin av författare och Svenska Akademiens erkännande av detta för åtminstone med sig en bra sak för oss läsare: det blir lättare att få tag på hans böcker.

Per-Olof Mattsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.