Debatten om valnederlagets lärdomar

11 oktober 2010

Debatt, Nyheter, Opinion, Politik

”Bara genom att låta tusentals blommor blomma kan alternativen födas och vävas samman till en ny kraft”, skrev Socialistiska partiets styrelse i ett uttalande efter valet. Som en av plattformarna för den processen öppnar Internationalen spalterna för debatten om valnederlagets lärdomar. Vårt sidutrymme räcker inte till för alla inlägg så en del blir hänvisade till nätet. För publicering i papperstidningen gäller högst 3 500 tecken, inklusive blanksteg.

Gus Kaage, Göteborg: Dags för omprövning: en bredare väg
Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.
Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?
Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.
På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.
I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.
Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.
Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.
Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Svar till Gus Kaage: av Håkan Blomqvist

– Ingen sekterism eller gamla organisationsgränser får stå i vägen. Vi räcker våra händer till alla kamrater inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna i denna process av gemensam utvärdering och utformning av ett nytt solidariskt samhällsprojekt.

Det förklarade Socialistiska Partiets styrelse vid sitt eftervalsmöte – och menar det. Vi vill just bidra med våra erfarenheter, vår tidning, medlemmar och sympatisörer till den förnyelseprocess som krävs för vänstern och arbetarrörelsen. Den ”avsmalnande återvändsgränden” är dock ingen exklusiv Golgata för Socialistiska Partiet utan en väg som plågar liten som stor. Visst finns grupper som lever i omvärldsförnekelse och till tonerna av ”mindre men bättre” sorglöst trampar vidare mot ”Leninismens grunder”. Vi hör inte till dem.

Vår organisation är inget självändamål och vi kommer glatt att slänga den på historiens omtalade sophög om en ny livskraftig och bred socialistisk samling tycks möjlig. Men intill dess behöver vi varandra för att tillsammans utveckla våra erfarenheter, göra lärdomar och bidra till den gräsrotskamp som krävs också för den politiska pånyttfödelsen. Och för att just ha någonting att bidra med till den omprövning som måste ske inom hela arbetarrörelsen och vänstern.
Vi tar oss själva och det vi har att ge på stort allvar. Att upplösningen av vår organisation skulle utgöra vårt första bidrag är att kraftigt underskatta vad situationen kräver.
————————————-

Tord Björk, aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänne
En undersökning av valet ur miljörörelseperspektiv på Nya folkrörelsebloggen visar att alla folkrörelser lidit ett historiskt nederlag.
Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har kraftigt kritiserat Alliansens miljöpolitik som ses som en avgörande tillbakagång. Miljöpartiet har förlorat intresset för miljörörelsen och urvattnat sin systemkritik.
Märkligt nog har också vänstern som nyligen framställde sig som mycket intresserade av miljöfrågorna tappat intresse för miljörörelsen. Efter förra årets klimatuppsving tycks det vara som bortsopat. Lars Ohly talar visserligen om vikten av utomparlamentariska rörelser efter valet, men det sträcker sig inte till miljörörelsen. Utöver den antirasistiska rörelsen som nu väcker intresse hos vänstern är det annars arbetarrörelsen som är den helt överskuggande folkrörelsen oavsett hur den förhåller sig till andra rörelser i Sverige eller hela världen.

Undantaget är kanske Socialistiska partiet vars ende invalde kandidat i kommunalvalet, volvoarbetaren Jan-Olov Carlsson i Umeå, haft en valrörelse enligt tidningen Internationalen för klimatomställning av produktionen. Men i Jan-Olov Carlssons egen eftervalsanalys lyser detta med sin frånvaro, och på ledarplats i partiets tidning görs grön samhällsomställning till en underordnad bisats medan tyngdpunkten sätts på ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Den ekosocialism partiet säger sig stå för verkar i hög grad vara tunn fernissa.
Sverigedemokratiska sympatisörer är de enda som i sin debatt om miljörörelsen för fram tydliga sociala perspektiv på miljöfrågan. Miljöpartiets ointresse för småskaligt jordbruk och miljörörelsens systemkritik kritiseras. De urbana eliternas förakt för landsbygden kritiseras på ett sätt att ta på allvar. Avfolkningen ses som ett allvarligt problem. Detta bäddas in i en organisk förståelse av samhället som inte miljörörelsen delar. Likafullt är de sverigedemokratiska sympatisörerna de enda som för fram sociala perspektiv i debatten om valet där miljörörelsen nämns på nätet.

Håkan Blomqvist har tidigare i Internationalen påpekat klyftan inom vänstern mellan storstad och landsort. Det gör det särskilt illa att Sverigedemokraternas framgångar stämplas av honom som ett resultat av skånsk bymentalitet.
För miljörörelsen finns ingen framtid utan att förena den sociala kampen på landsbygden med den i staden för en rättvis omställning av samhället. När är vänstern beredd att vara med i den kampen för klassintresset hos de icke-privilegierade inte bara i staden utan också på landsbygden, i Sverige och i världen?

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.