Correa: ”Högern ligger bakom försöket till statskupp”

18 oktober 2010

Nyheter, Reportage, Utrikes

Torsdag 30 september upplöstes en svår politisk krissituation i Ecuador. Polisen och sektorer inom armén reste sig i protest mot en lag som berör deras arbetsvillkor. Presidenten Rafael Correa attackerades och fördes till polissjukhuset.

Därefter meddelade Correa att poliskraven bara var en förevändning för att inleda en statskupp, och anklagade de politiska högerkrafterna för att ligga bakom denna situation som syftade att avbryta den förändringsprocess som hans regering inlett.
Polisstrejken ledde till en kaotisk situation med plundringar och bankrån i flera av Ecuadors större städer. Under dagen visade representanter från olika sociala sektorer sitt stöd för rättstaten och demokratin och en del folkliga sektorer mobiliserades till regeringspalatset samt polissjukhuset. Armén valde att stötta den demokratiska ordningen och lyckades trots intensiv skottlossning från poliskrypskyttar frita presidenten.
Konfrontationerna resulterade i sju döda och tjugo svårt sårade personer. Presidenten fördömde det misslyckade kuppförsöket, lovade straffa de direkt inblandade såväl som de politiska krafter som låg bakom, samt fortsätta med förändringsprocesserna.
Vilken typ av förändringsprocesser driver Correas regering? Den hör till de vänsterregeringar som genom demokratiska val kommit till makten i Latinamerika på senare tid. Han är ekonom till yrket och kommer från den vita medelklassen i Guayaquil, Ecuadors största stad. Han valdes till president 2006 på vallöften som pekade på en väg ur den mörka nyliberala epoken, mot nationell suveränitet och ett samhälle med minskade sociala klyftor.
Han fick 51,9 procent av rösterna och inledde förändringsprocesserna som går under namnet den ”Medborgerliga Revolutionen”. Den karaktäriseras av sociala reformer inriktade på utsatta grupper i samhället. Han svarade på folkrörelsernas krav på en radikal nyskrivning av grundlagen, en procedur som genomfördes 2007-2008 med brett folkligt deltagande. Correa har lyckats omförhandla villkoren för utlandsskulden samt sett till att landet gått med i ALBA, den Bolivarianska politiska och ekonomiska allians där bland annat Venezuela och Bolivia ingår, och som ligger till grund för den så kallade ”21 århundradets socialism”.

Stark stat skrämmer
Men landets elit är inte nöjda med Correa eftersom de betraktar denna process som ett hot mot deras egna privilegier, fast rotade sedan århundraden. Även de transnationella företagen känner sig hotade av en stark stat som ställer krav på att en större del av intäkterna från exploateringen av naturresurserna ska stanna kvar i landet. Missnöjd är även USA som sett sin militära närvaro i regionen begränsad då Correa vägrat att förnya avtalet kring den amerikanska militärbasen i Manta, samt även sagt nej till att teckna ett frihandelsavtal.
Men förutom det förväntade missnöjet från sektorer som helst av allt vill fördjupa det nyliberala greppet om landet och bevara nykoloniala förhållanden, finns det även folkliga sektorer som är missnöjda med regeringen. Bland dessa finns småbondeorganisationer som samlar svarta, mestiser och ursprungsfolk som tills nyligen stött den medborgerliga revolutionen, men börjat tröttna på att vänta på den utlovade genomgripande jordreformen och en översyn av vattenlagstiftningen.
Även delar av arbetarklassen är missnöjda med att arbetsrätten som så gott som omintetgjorts under den nyliberala epoken hittills inte förändrats avsevärt. De sociala rörelserna har även upplevt sig drabbade av presidentdekret som försvårat organiseringen och jämställer sociala organisationer med stiftelser.

Ursprungsfolksrörelsen
En rörelse som inte är nöjd med Correas politik är ursprungsfolksrörelsen. Denna inledde för tjugo år sedan kampen mot den nyliberala offensiven, banade vägen för dagens vänsterstyre och inspirerade framväxten av en antikapitalistisk ursprungsfolksrörelse i regionerna. Missnöjet rör främst det fortsatta överlåtande av landets naturresurser till transnationella företag och de miljömässiga och sociala konsekvenser av detta. Detta i synnerhet med tanke på att den nya grundlagen gått längre än någon annan i världen genom att tillerkänna även naturen rättigheter.
Särskilt har ursprungsfolksrörelsen protesterat mot Gruvnäringslagen och Vattenlagen som innebär fortsatt privatisering av resursen vatten. Man är även missnöjd med regeringens allianser med högersektorer som kontrollerar oljan, gruvorna och exportjordbruket. Trots detta tog ursprungsfolksrörelsen bestämt avstånd från torsdagens kuppförsök samt ”från alla typer av diktaturer vare sig det handlar om militärdiktaturer eller det transnationella kapitalets diktatur”.
Regeringens tvekan inför att fördjupa förändringsprocesserna, dess låga respekt för de sociala rörelsernas eget värde samt bristfälliga lyhördhet för deras krav, har lyckats reta upp dessa sektorer som skulle kunna vara de självklara allierade och försvarare inför ytterligare kuppförsök.
Därför är det inte konstigt att det inte var miljoner som i torsdags mobiliserades till försvar av regeringen.

Carmen Blanco

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.