Och vart tog den fackliga rörelsen vägen?

26 september 2010

Inrikes, Kommentar, Nyheter

Dagen efter kallduschen över socialdemokraterna samlades ett tilltufsat verkställande utskott för ett möte. Efter ett antal timmar var mötet över. Det konkreta blev att tillsätta en haverikommission, en så kallad krisgrupp.

Med på mötet var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och IF Metalls ordförande Stefan Löfven, som båda sitter i utskottet. Där sitter de för att understryka betydelsen av den fackliga-politiska samverkan. En samverkan som speciellt med tanke på årets valresultat visat sig förödande för LO:s medlemmar.
Inte obekant för någon är att socialdemokraterna sedan lång tid tillbaka mer och mer närmat sig mittfältet i svensk politik. Dels av ideologiska skäl, men också i sin jakt efter medelklassröster. Betongklossen LO och dess ledning har hängt med i högersvängarna. Partiets intresse har som vanligt vägt tyngre än medlemmarnas omedelbara intresse av att försvara fackliga rättigheter. Liksom också behovet av att mobilisera medlemmarna mot en högerpolitik och spekulationskapitalism som tvingat ut dem i massarbetslöshet och kraftigt försämrade försäkringsskydd mot arbetslöshet och sjukdom.
Ty årets valresultat understryker med all tydlighet att LO i lika hög grad som socialdemokraterna är i akut behov av en kriskommission.

Det är nästan på pricken fyra år sedan högeralliansen vann valet. Fyra långa år. År då nedskärnings- och åtstramningsvirvlar i slag efter slag dunkat mot LO:s medlemmar. LO-ledningen har haft fyra år på sig att dra igång protester lokalt, regionalt, nationellt, på arbetsplatser för att starta en motoffensiv mot den politiska och den ekonomiska högern.
Ingenting har gjorts. Alla propåer om att delta och organisera protester har som Jan-Olov Carlsson från den stridbara metallklubben vid Volvo säger blivit ”totalt nedtystade av facket centralt”.
Detta därför att det inte har passat in den fackliga-politiska samverkan och kunde störa den socialdemokratiska partiledningens dagordning.
När LO under de gångna åren fått en fråga om varför de inte deltar och mobiliserar i försök till nationella och internationella demonstrationer mot den nyliberala politiken har ett av svaren från LO:s ordförande blivit att ”det tillhör inte våra traditioner att demonstrera och manifestera på gator och torg”.
Nu har högeralliansen vunnit valet. Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.
LO har under 2000-talet tappat en halv miljon medlemmar.
I årets val röstade drygt 50 procent av LO:s medlemmar på socialdemokraterna, drygt 15 procent på moderaterna, och mellan 5 och 6 procent på Sverigedemokraterna.
Fortsätter LO att köra på samma gamla guppiga och sönderkörda asfalt som de gjort hittills är socialdemokraterna vid valet 2014 kanske nere på 30 procent, moderaterna uppe på 30 procent, och röstetalet för Sverigedemokraterna kan man få mardrömmar om, ifall man börjar spekulera.
I Dagens Arbete intervjuas efter valet IF Metalls ordförande Stefan Löfven. En av frågorna är:”Vad innebär ytterligare fyra år med alliansen för industriarbetarna?”
Svaret blir:
– Löntagarna kommer att pressas tillbaka ytterligare… När det handlar om arbetsrätt finns flera förslag som kan leda till försämringar. Jag är rädd att kollektivavtalen kommer att försvagas och att det blir ytterligare förändringar i a-kassan.
Tydligare och mer uppgivet kan knappast tillståndet i fackföreningsrörelsens ledning och resultatet av den fackliga-politiska samverkan beskrivas.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.