När rosorna vissnat…

25 september 2010

Krönika, Nyheter

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister …vad är det för nytt, som tär och spränger?”
I natt fick vi, med en lätt omskrivning av Karin Boyes berömda rader, känna att det också gör ont när rosor bryts – och vissnar ner.
Bakslagen i natt innebär att den traditionella arbetarrörelsens bägge partier i Sverige definitivt är med i den malström som fått tag i och dragit ner Europas gamla arbetarpartier i djupet. I ett land som Italien är de inte ens representerade i parlamentet.
Var det då ”Mona” som mosade ”rörelsen”?
Naturligtvis inte. I själva verket är det rörelsen som stannat av. Vare sig en Pär Nuder, en Thomas Bodström eller en Thomas Östros hade förmått att ens bromsa denna process. Med John Cleese i Monty Pythons berömda sketch om ”Den döda papegojan” är det lätt att konstatera:
‘E’s not pinin’! ‘E’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! ‘E’s expired and gone to meet ‘is maker!

Jag ser i en anteckning av Kjell Östberg, professor i historia, och välkänd inte minst för sin fantastiska biografi över Olof Palme, några siffror som belyser utvecklingen:
Under 1970-talet uppgav man själva att man hade 100 000 arbetsplatsombud. Under kollektivanslutningens tid hade partiet 1,2 miljoner medlemmar, i början av 90-talet en kvarts miljon, idag under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar på 70-talet (visst, med mycket luft, men ändå) till 2 500 dag. Kvinnoförbundet har på samma tid minskat från 35 000 till 6 000, A-pressen ligger i spillror, organisationsgraden i LO har minskat från över 90 till under 70 procent osv.
Gårdagens valnederlag skedde mot en fond där vi nyss sett den största ekonomiska krisen för kapitalismen sedan 1930-talets svåra depressionsår. Djupa sår revs upp. Sår som fortfarande är infekterade och när som helst kan förvärras.
Men – framförallt i Sverige – är det ingen politisk kris för kapitalismen som produktionssätt, för varor och tjänster. De flesta arbetande människor, många med lån på villor eller bostadsrätter, har valt ”att sitta still i båten”. Ensamma i en bräcklig farkost. De ser sig inte som en ”klass för sig” utan som enskilda löntagare – och låntagare – i ”Sverige”. Till och med Lars Ohly talar om det stora ansvaret för ”Sverige”. Mer sällan om ansvaret för arbetarklassen. Därför håller man andan: ”Kanske bäst så. Rör man sig för mycket kan vi dras med i malströmmen. Räntorna skjuta i höjden och jobb försvinna. Den där Borg är nog ändå inte så dum.”

Vänstern i dess breda mening har helt enkelt ingen ny trovärdig vision om vad som skulle kunna bli ”möjligheternas land” och ”möjligheternas Europa”.
Den slutsatsen gäller naturligtvis också för oss som håller fast vid en marxistisk syn på världen. Efter stalinismens fullständiga sammanbrott 1989 är det fortfarande uppenbart att den stora massan av människor ännu sätter likhetstecken mellan kollapsen för dessa stater med en kollaps för socialismen som idé.
Det enda sättet att vända denna utveckling är att åter demokratisera och aktivera gamla folkrörelser – där detta går. Framför allt lokala fackliga strukturer. Kan man inte se möjligheter hos de egna organisationerna kan man inte heller se det ”möjligheternas land” där arbetande människor kan ta över styret för sina egna liv. Men självklart måste också det nya födas. Även om det gör ont. Nya folkrörelser i nya former.
Men också ett nytt brett, kämpande, demokratiskt och ekosocialistiskt arbetarparti.
Göte Kildén
20 september 2010

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.