Kunder, konsumtion och klassamhälle…Vart tog valrörelsen vägen?

06 september 2010

Analys, Nyheter

En valrörelse där blocken trasslar in sig i varann, där personförföljelse och fula påhopp börjar bli rutin, där utgången just nu verkar given. En valrörelse med en självsäker höger och en opposition som fortfarande famlar efter det rätta greppet på väljarna. Kjell Pettersson ser en valrörelse där visionerna saknas och där glöden aldrig vill ta fart. Men drar ändå slutsatsen att det är dags att samlas vid valurnorna och rösta bort högern.

Drygt två veckor återstår av valrörelsen. En rörelse utan rörelse hos dem som har mest att vinna på ett radikalt politiskt brott mot den nyliberala världsordningen, som Sverige är en liten del av, och som satt den politiska och ekonomiska dagordningen i omkring 25 år.
Skillnaderna mellan de båda blocken är små, om än inte obetydliga, för dem som har det svårast i dagens samhälle. De som räknats bort. Arbetslösa, sjuka, handikappade, de som tvingats till det sociala. De som föraktfullt av den borgerliga alliansen anses leva i ”utanförskap”.
Ett ordval som i sig markerar att de står utanför samhället. De som enligt alliansen, även om de inte uttrycker det så klart, själva har valt att bli sjuka, ligga på soffan, lyfta bidrag. Människor – och det handlar i runda slängar om cirka en miljon – som inte räknas. Men som har en uppgift, vilket den gångna mandatperioden visat. Via stupstockar i trygghetssystemen, sänkta bidragsnivåer och en rad andra inbyggda hinder har de fått vara med åtminstone på ett plan.
Nämligen att finansiera de skattesänkningar på omkring 100 miljarder kronor som exempelvis gjort att statsminister Reinfeldt under de fyra åren vid makten sänkt sin egen inkomstskatt med 32 976 kronor om året. Han har en lön på 135 000 kronor i månaden. Frun Filippa, för övrigt finansborgarråd i Stockholms läns landsting, har dessutom fått sin fastighetsskatt sänkt med 30 538 kronor.
Så ser en liten del av verkligheten ut i alliansens Sverige. Helt uppenbart har åtminstone familjen Reinfeldt levt upp till vad moderaterna skriver i sitt valmanifest: ”Under mandatperioden har vi gjort det mer lönsamt att arbeta.” Men när familjen Reinfeldt har fått det mer lönsamt att arbeta, på vilket sätt gynnar detta de över 400 000 arbetslösa och alla andra på skuggsidan? Och hur dessa gigantiska skattesänkningar för dem som redan har allt – och lever på skattebetalarna – skapar fler jobb, finns det inga svar på.
Denna valrörelse har, mer än alla jag tagit del av, varit en valrörelse på de välbeställdas villkor. Vinnarna på den nyliberala politiken och söndertrasandet av trygghetssystemen.

Detta blir speciellt tydligt när man följer debatterna mellan olika företrädare för partierna.
För några veckor sedan debatterade finansminister Borg med socialdemokraternas tänkta dito om den ekonomiska politiken.
– Vi ska värna välfärdens kärna, sa Borg och jämförde kärnan med en melon.
– Vi ska ha generell välfärd, kontrade Östros.
Det är i såna ögonblick man bara suckar. Ger upp. Återgår till sportbladet för åtminstone en stunds ren flykt från verkligheten.
Vad pratar de om?
Vilken välfärd? Vilken kärna är det de värnar om idag? Har de aldrig varit gäster hos verkligheten? Ser de inte hur gamla vanvårdas, märker de inte att kvinnorna inom de vårdande omsorgsyrkena går på knäna, märker de inte nyfattigdomen, märker de inte att fler och fler ungdomar mer eller mindre på förhand är dömda att inte ha någon framtid att se fram emot?
Hade Borg haft några ambitioner att ge ett uns av trovärdighet skulle jämförelsen med kärnan istället varit en ensam, slokande, sakta möglande vindruva…

En annan utfrågning var med Mona Sahlin. Den utfrågningen kom i stort sett att handla om överklassens påstådda helvete. En stor del av frågorna handlade nämligen om: Rutavdraget som används av 1,3 procent av befolkningen. Fastighetsskatten som berör en procent av befolkningen.
Förmögenhetskatten som handlar om några promille av befolkningen.
Så blir politikerdebatterna, partipresentationerna och en del av journalisternas frågor istället – utan att de själva märker det eller ens reflekterar över det – en övertydlig lektion i vilka det verkligen är som lever i utanförskap.

Detta är en valrörelse där det inte finns medborgare, människor, klasser; vi har reducerats till kunder i det nyliberala monopolet, inte bara i vad som sägs, utan tycks, trycks och ges medialt utrymme. Och är du en kund och inte har ekonomiska resurser att göra det som är din samhällsuppgift i denna värld, nämligen konsumera, då har du inget värde. Då kan du lika gärna gå under…
Speciellt i en valrörelse.
Som är en smärtsam påminnelse om hur arbetarrörelsen behandlat sin press genom åren, och att vi nu lever i ett samhälle med ett borgerligt monopol på det tryckta ordet och på vad vi ska matas sönder med. Ett samhälle utan några alternativ till kapitalismen.
I täten för hetsen mot trygghetssystemen och de tärande i samhället har överhetens egen anslagstavla Dagens Nyheter gått sedan länge. I denna valrörelse räcker det inte att hetsa mot låginkomsttagare i allmänhet och fackliga organisationer i synnerhet.

Valrörelsen är inte längre något som handlar om visioner. Om olika glasklara politiska alternativ mellan arbete och kapital. Mellan en solidarisk socialistisk politik mot hårdför ”satsa-på-dig-själv-anda” och en borgerlig politik som slår sönder alltmer av vad svenska arbetare, kvinnor som män, byggt upp.
Och här finns ett inslag som gör åtminstone mig allt mer illamående för var dag som går.
En dagordning för valet som säkert alliansen och borgerliga media gjort upp på förhand. Väl medvetna om att socialdemokraternas Mona Sahlin inte ens har speciellt stort förtroende inom det egna partiet och speciellt inte inom den fackliga rörelsen.
Visst, det finns all anledning att kritisera Mona Sahlin och med henne hela den socialdemokratiska och fackliga maktapparaten som villkorslöst och sedan mitten av nittiotalet drivit på avregleringar, privatiseringar, hårdhänt budgetsanering som fick bäras av de egna väljargrupperna. Med en politik som till stor del är inspirerad av New Labour under Tony Blair. En högervridning av den socialdemokratiska politiken över i stort hela Europa, som fått till följd att socialdemokraterna i en rad länder befinner sig i samma krisartade läge som den svenska socialdemokratin.
Men den svenska valkampanjen har under de senaste veckorna blivit en ren personförföljelse mot Mona Sahlin, från alliansens sida och dess press.
Det går inte en dag, knappt en timma utan att media fylls av rubriker som ”Minskat förtroende för Mona”, ”Mona förlorade debatten”, ”Göran Persson sågar Mona”, ”Mona är okunnig, ytlig och dåligt påläst”.
Dag efter dag, timma efter timma matas allmänheten med detta, och det ger resultat.
Detta medan Reinfeldt, och hans allians, framställs som lugn, saklig, behärskad, kunnig… och gud vet vad.
En direkt amerikanisering av politiken, noga planerad och förpackad av de borgerliga inom och utanför media.

Det finns ingen anledning för oss socialister att stämma in i denna ylande vargflock.
Politiken handlar inte om en Mona hit eller dit.
Den handlar ytterst om en vilja att förändra, bygga folkrörelser, söka samarbete med likasinnade, om solidaritet, jämlikhet och kämpandet för en demokratisk socialism.
Något sådan tydligt alternativ finns inte i årets valrörelse.
Men detta till trots, och trots alla andra om och men, handlar den överordnade frågan om att rösta och mobilisera mot i första hand moderaterna. Det är trots allt de som bär ansvaret för de senaste fyra årens politik, och som gjort att redan djupa klassklyftor blivit till en stor ravin där fler och fler dukar under.
Så uppgiften nu i valets slutskede är att mosa moderaterna, inte Mona.

Kjell Pettersson

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.