Kinas arbetare reser sig

21 september 2010

Nyheter, Utrikes

Myterna om Kina är seglivade. Efter den kinesiska revolutionen byggde borgerliga ideologer upp ”dominoteorier” om de ”horder av kineser” som hotade att välla in över Sydostasien. Sedan tio år tillbaka har ”gula faran” getts en ny skepnad. Nu är det billiga konsumtionsvaror som ”väller in” över våra gränser och sägs hota våra industrier. I båda fallen var och är klyftan mellan verklighet och myt stor. Benny Åsman beskriver läget för den väldiga kinesiska arbetarklassen, som i dag inte längre nöjer sig med svältlöner.

Utgångspunkten för att förstå vad som sker måste vara att Kina i dag är en kapitalistisk marknadsekonomi om än med speciella drag som ärvts från maoismen. Det är egentligen en historisk paradox eller ironi att det är först efter maoismens död som den kinesiska arbetarklassen blivit en verklig kraft att räkna med och inte bara en potemkinkuliss med svällande muskler och blicken tomt stirrande mot horisonten.
Under Maos tid var det ”arbetarna och bönderna” som var Kinas officiella ”herrar”. Verkligheten såg helt annorlunda ut. En klick ”mandariner” styrde godtyckligt från de ombonade salongerna i Peking. Samhället var fastfryst i en modell som förhindrade alla sociala framsteg för de arbetande. Först efter Dengs kapitalistiska reformer växte arbetarklassen till den kraft som den under Maos tid hyllades för.
I dag är de kinesiska arbetarna den största arbetarklassen i världen. Mer än 200 miljoner arbetar i tillverkningsindustrin och byggnadsbranschen. Inget annat land kommer ens i närheten av en sådan arbetsstyrka. Och med mängd följer så småningom styrka och medvetande om sin styrka.

”Goda nyheter. Asiens arbetare gör revolt.”
Det är rubriken i dagstidningen Le Mondes ledare från den 10 augusti i år. Hyckleriet är grovt. Om det varit den franska arbetarklassen som gjort revolt hade rubriken knappast talat om goda nyheter. Le Monde menar att de utländska investerarna i Kina och övriga Asien för snabbt vant sig vid en lydig arbetarklass som nöjer sig med svältlöner.
– Men det var att lite för snabbt glömma bort Marx och arbetarklassens kapacitet att revoltera mot ’kapitalisterna som ständigt strävar efter att sänka lönerna till det fysiska minimum’, påminner ledarskribenten med ett citat från Marx.
Orsaken till tidningens optimism är vårens omtalade oro och strejkvåg i utländska bolag, främst den taiwanägda elektronikjätten Foxconn och den japanska bilkoncernen Hondas anläggningar i Kina. Under några veckor var de unga arbetarnas strejker vid Hondas anläggningar förstasidesnyheter även i den censurerade kinesiska pressen. Ledarna i Beijing såg gärna att lönerna för de anställda ökade eftersom de inser att landets ekonomi mer måste förlita sig på inhemsk konsumtion i framtiden.

Arbetarna vann stora segrar och löneökningarna räknades från 30 till 75 procent. Beijing blundade till att börja med inför att det var olagliga strejker eftersom de ägde rum i utlandsägda, speciellt japanska, bolag som man vill visa att de inte är herrar på täppan utan bara gäster. Men sedan la censuren snabbt på locket. De unga anställda vid Honda gick plötsligt för långt i partiledningens ögon när de började kräva rätten att bilda självständiga fackföreningar och organiserade demokratiska stormöten inne på fabrikerna.
Strejkerna vid Honda var bara toppen på ett enormt isberg. I landets alla industrizoner jäser missnöjet med löner och arbetsförhållanden. Unga och allt mer välutbildade arbetare nöjer sig inte längre med de villkor som deras föräldrar stod ut med under de första decennierna efter Dengs reformer. De känner till de formella rättigheter som arbetarna gavs i den nya arbetslagen från januari 2008 och visar i handling att de tänker kräva sina rättigheter. Bara under 2008 behandlade landets domstolar 280 000 arbetskonflikter.

Under de ”goda nyheterna” ligger djupgående strukturella förändringar i det kinesiska samhället. Först och mest grundläggande är de rent demografiska förändringarna. Ettbarnspolitiken slår nu med full effekt, och för första gången i historien minskar gruppen 16-24 år sin andel av befolkningen. Från 2011 fram till 2020 räknas deras andel av befolkningen minska med 30 procent. Det var i det skiktet av befolkningen som världens kapitalister trodde att det fanns en outsinlig källa till en extremt billig och fridsam arbetskraft. Nu visar det sig att den vare sig är outsinlig eller speciellt fridsam.
För det andra har de unga inte längre samma mentalitet som sina föräldrar, vilka utgjorde den första vågen av ”emigrantarbetare”, det vill säga fattiga från landsbygden som sökte sig till kuststädernas industrizoner där slavlöner och militariserade sovbaracker väntade.
”Kinas arbetare har hittills inte visat mycket klassmedvetande. De emigrerade från landets alla hörn, hoppade från ett jobb till nästa, och åkte hem till byn när det var dåliga tider”, skrev The Economist 31 juli 2010.

Den unga nya generationen accepterar inte längre samma villkor. Den strävar efter fasta arbeten i städerna, bort från sovbarackerna och ”fabriksstäderna” där de tillbringar 24 timmar om dygnet. De kräver löner som gör det möjligt att bosätta sig i städerna, köpa eller hyra en lägenhet och bilda familj. De vill inte tillbaka till landsbygden.
Det råder oenighet mellan demografiska experter om hur stor arbetskraftsreserv som finns kvar på landsbygden. Vissa säger noll och andra talar om ännu 100 miljoner personer.
Men i kustregionen gör sig kraven på lönehöjningar redan kännbara. I vissa industrier är upp till 20 procent av jobben obesatta och företagen slåss om den arbetskraft som finns. Det är naturligtvis grunden till de snabbt ökade lönerna som de unga arbetarna lyckas kämpa till sig.

Men kapitalisterna som alltid söker lägre produktionskostnader ser också om sitt hus. Sedan några år tillbaka söker sig både utländska och kinesiska företag till städer längre in i landet där lönerna ligger långt under nivån vid kusten och där det är lättare att hitta arbetskraft i andra åldersgrupper än ungdomar under 25 år. Andra företag diversifierar sina investeringar och startar produktion i framför allt Vietnam och Bangladesh där lönerna ligger mycket under de i Kinas kustprovinser.
Till sist – finns den ”gula fara” som ekonomer och media här i väst så gärna varnar för? Är Kina på väg att ersätta USA som den dominerande makten i världen? Svaret är kanske både ja och nej.
På grund av sin rena storlek befolkningsmässigt har varje procent av ökad konsumtion per innevånare av exempelvis olja eller andra råvaror ett stort inflytande på världshandeln. Och tillverkningsindustrin för vanliga konsumtionsvaror är redan störst i världen, vilket Foxconn är ett exempel på. Men bilden måste modifieras.

Ännu är den totala kinesiska inhemska konsumtionen en dvärg jämfört med USA. Trots en fyra gånger större befolkning än USA utgör Kinas konsumtion bara 13 procent av USA:s BNP. I Kina äger utländska företag industriella tillgångar till ett värde av 500 miljarder dollar och av de 200 största exportföretagen är 153 helt eller delvis utlandsägda. Trots att partiledningen i Beijing pratar om att den inhemska konsumtionen måste öka är Kinas ekonomi drogad av investeringar i exportkapacitet som ännu i många år kommer att vara den huvudsakliga drivkraften i ekonomin.
För att konsumtionen ska kunna öka måste den arbetande befolkningens andel av landets rikedomar öka. Trots de senaste löneökningarna är fortfarande den arbetande befolkningens andel av BNP lägre än någonsin. Sedan 1992 har lönernas andel av BNP minskat från 72 procent till nära 50 procent och en industriarbetares lön är fortfarande bara en tiondel av en amerikansk industriarbetares.
I Kina finns ett uttryck för de arbetandes lott i samhället: chi-ku. Bokstavligt betyder det ”äta bitterhet”. Kinas unga arbetare är beredda att ta strid för att inte längre tvingas nöja sig med sina föräldrars meny, chi-ku.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.